Jag är en författare och regissör som berättar om social förändring eftersom jag är övertygad om att historier berör oss. Historier förmänskligar och lär oss att ha empati. Historier förändrar oss. 
När jag skriver och regisserar pjäser förstärker jag missgynnade gruppers röster och bekämpar den självcensur som har hållit många ugandiska artister borta från social politisk teater sedan den tidigare presidenten av Uganda, Idi Amin, förföljde artister. Och viktigast av allt, bryter jag tystnaden och ger upphov till meningsfulla konversationer om tabubelagda ämnen, där "tiga är guld" ofta är tumregeln. Konversationer är viktiga eftersom de informerar och utmanar oss till att tänka och förändring börjar med att tänka. 
Ett av mina problem med aktivism är dess ofta ensidiga natur som gör oss blinda för alternativa synsätt, som bedövar vår empati, som får oss att se dem som har andra synsätt som okunniga, självhatande, hjärntvättade, korrupta eller helt enkelt dumma. Jag tror inte någon är okunnig. Vi är alla experter, fast inom olika områden. Därför är för mig ordspråket "håll dig till din sanning" vilseledande. För om man håller sig till sin sanning, är det då inte logiskt att den man anser har fel också håller sig till sin sanning? Så vad man får är två ytterligheter som utesluter alla möjligheter till konversation. Jag skapar provocerande teater och film för att beröra och humanisera och föra oeniga parter till bordet för samtal för att överbrygga missförstånd. Jag vet att lyssna på varandra inte är någon magisk lösning på alla problem. Men det ger en möjlighet att skapa vägar för att börja samarbeta för att lösa många av mänsklighetens problem. 
Med min första pjäs, "Silent Voices", baserad på intervjuer med offer för kriget i norra Uganda mellan regeringen och Joseph Konys rebellgrupp LRA, förde jag samman offer, politiska ledare, religiösa ledare, kulturella ledare, Amnesty-kommissionen och övergångsrättsliga ledare i kritiska konversationer om rättsliga frågor för offer för krigsförbrytelser - de första av sitt slag i Ugandas historia. Och så många starka saker skedde att jag inte ens kan berätta om dem alla just nu. Offer fick chansen att sitta vid bordet med ledare för Amnesty-kommissionen och de gav uttryck för den stora orättvisa de led av då kommissionen ignorerade dem och istället underlättade krigsförbrytarnas förflytttning. Och Amnesty-kommissionen erkände offrens plåga och förklarade tänkandet bakom sina bristfälliga lösningar. 
Men en av de händelser som stannat hos mig var då en man under pjäsens turné i norra Uganda kom fram till mig och presenterade sig som en före detta rebell och anhängare av Joseph Kony. Han sa att han inte ville att jag skulle ge mig av besviken, på grund av det jag såg som opassande skratt. Han förklarade att han skrattat för att han tyckte det var pinsamt och han hade sett sin egen pinsamhet. Han såg sig själv i skådespelarna på scenen och såg hur meningslösa hans tidigare handlingar varit. Så jag säger: dela med er av era sanningar. Lyssna till varandras sanningar. Ni kommer att upptäcka en starkare förenande sanning i mitten. 
När jag bodde i USA blev många av mina amerikanska vänner chockade av min okunskap kring fin västerländsk mat, som lasagne till exempel. 
(Skratt) 
Och då frågade jag dem, "Men vet ni vad malakwang är?" Och så berättade jag om malakwang, en fin vegetarisk rätt från min kultur. Och de berättade om lasagne. Och vi gav oss av som rikare och mer kompletta individer. Dela därför med er av ert recept på sanning. Det skapar en bättre måltid. 
Tack. 
(Applåd) 
