Om vi tänker oss de djupa oceanerna som en mörk, djup, skräckinjagande plats  vid Jordens botten, är det enkelt att avfärda det som något avlägset man kan ignorera. Men jag har varit där med kollegor och jag tror att om vi tar oss tiden att tänka på oceandjupen som en del av vår planet kanske vi alla vill skydda den lika mycket som andra marina miljöer. 
Låt fantasin berätta för er hur ett djuphavsdjur ser ut. Det man direkt tänker på när man tänker på djuphavet. Ni tänker säkert på något sådant här. 
(Skratt) 
Det är en riktig fisk. Ett riktigt djuphavsdjur. Det är den typen av bild man ofta får se i media när man talar om djuphavsdjur. Men två saker är fel med det fotot. Det första är att det är lite missvisande eftersom den typen av djur i regel finns i grundare vatten på det stora hela, kanske några hundra meter, absolut i de översta tusen metrarna. För det andra är det lite missvisande eftersom de är ungefär så här stora. 
(Skratt) 
Eller hur? De är knappast skrämmande. 
(Skratt) 
Den kommer inte och tar er, eller hur? Men vi hör alltid om “havsdjupens odjur”, med en låg röst, och avgrundens utomjordingslika monster. Men om man tar sig tiden att tänka  på vad det rent tekniskt innebär att vara ett monster i avgrunden, är de enda främlingarna där  en och annan människa. För allt annat hör hemma där. Så jag kan stolt säga att jag är ett avgrundsmonster. 
(Skratt) 
Och jag har studerat de djupaste delarna av haven i 20 år, men på senare tid har vi börjat dyka ner i en ubåt. 
En av frågorna man ofta får när man berättar för någon att “I tisdags gick jag ner på 10 000 meter” är “Oj, är det inte läskigt?”. Och det är en viktig detalj, rädsla. Det är den där grejen vi har i vårt huvud att vi inte vill vara under vatten. Så om man tänker på vad djuphavet representerar är det en fysisk, tredimensionell manifestation av två av de saker vi hatar mest. Vi har ett uttryck för det: vår djupaste, mörkaste skräck. För vi är däggdjur som andas luft. Så vi vill inte direkt vara under vattnet, speciellt inte särskilt djupt. Och vi är visuellt orienterade djur, vi gillar ljus. Men elva kilometer under ytan får alla att säga: “Ah, det är så djupt och läskigt. Det är så skrämmande.” Ta de elva kilometrarna och lägg på sidan. Jag tror att de flesta här i rummet har rest elva kilometer idag. 
En annan sak vi inte gillar är det okända. Och det är här vi kommer till förhållandet mellan verkligheten och vad som sägs på TV. 
På TV sägs då och då att vi vet mer om månens yta än vi vet om havsdjupen. Till att börja med är det ett gammal citat från tiden för Apollo-uppdragen och en tid när vi visste väldigt lite om både månen och havsdjupen. 
Så om du är vid ytan och tittar ut och allt du kan se är fina valar, delfiner, bläckfiskar och maneter, är det sånt som måste dö. All den massan, det fina organiska materialet sjunker. Och vart tar det vägen? Till djupare vatten. Det hamnar på en plats vi kallar abyssen. Och inte “abyssen” som man säger på TV. Det vi kallar den abyssala regionen  är djup mellan 3 000 och 6 000 meter. Okej, ganska grunt för mig. Allt det fina organiska materialet sjunker ner och lägger sig där. Och det blir uppätet av djuplevande djur. De djuplevande djuren äter materialet, återvinner det, de bränner det. De för in materialet i näringskedjan och i bottensedimenten. Man kan säga att dessa djur  är trädgårdsmästare, för om de inte gjorde det hade planetens stora djuphavsslätter blivit enorma, stillastående,  vidriga kloaker. Så dessa djuplevande djur tar hand om  skötseln av en stor del av planeten. Och jag säger en stor del. Den abyssala regionen  utgör ungefär 70 procent av planeten. 
Vi kan åka på en liten resa, en nedstigning i djuphavet. Hur vet vi ens var vi ska dyka? Hur vet vi någonsin var vi är? För vi får alltid höra... 
(Skratt) 
Nej, det är sant. Vi får alltid höra att vi inte har kartlagt haven. En hel del havsbotten har man sett med blotta ögat. Detta tog jag med telefonen. 
(Skratt) 
Men jag såg det samtidigt, så det räknas. Och det finns en viss andel som har blivit kartlagd eller undersökt av fjärrsystem. Detta är på ungefär 2 000 meters djup. Ungefär tjugo procent av planeten har kartlagts med ganska hög upplösning med hjälp av akustik. Detta är en enormt stor grav som löper norr om Nya Zeeland. I stort sett är de kartlagda. Det beror helt och hållet på upplösningen. Okej, det finns vissa ställen där vi känner till var varje litet skrymsle och vrå finns. Det kommer inte upptäckas  fler Marianergravar. Tänk att vi sitter i vår ubåt, detta är när vi dyker i ubåten, det är väldigt rymligt. Den har alla de senaste finesserna. Solljuset minskar väldigt fort i början, kanske de första två minuterna. Det går så fort.  Ni kan se att det blir mörkt väldigt fort. Vi går längre ner i vattenmassorna, och man säger alltid att vattnet är  oerhört kallt. Och ja. Det är kallt. Men inte alls så kallt som de flesta, om inte alla, vintrar jag upplevt innan jag flyttade till Australien. 
(Skratt) 
Det är mellan en och två grader  på de djupaste platserna. Det är inte jättekallt. Men vattenmassorna där nere rör sig, de andas, är fulla av syre och de transporterar värme. Värme från ytvattnet och  från atmosfären dras ner och sprids ut över planeten. 
Och när vi närmar oss  botten av Marianergraven har vi nu ett tryck av ett ton per kvadratcentimeter som trycker ner titanklotet vi sitter i. Det krävs en viss typ av person för att göra sådana här saker. Man kan inte känna trycket inuti, det är okej, det är kallt utanför. När man tittar ut ser man mest lera. Tänk på all materian  som har kommit ner från ytan. Den fina organiska materian. Det är kol. Havet tar kol från atmosfären och absorberar det. Det som finns på ytan sjunker ner och lägger sig i leran. Vad händer med kolet? Botten av djuphavsgravarna, anledningen till att de är så djupa, upp till elva kilometer på vissa ställen är att två tektoniska plattor kolliderar. Ibland dras de bort från varandra, ibland glider de längs med varandra. Men djuphavsgravarna formas av att två kontinentalplattor krockar och den ena trycks ner i jordens mantel. Då skapas sådant som Marianergraven. Och allt kol som ligger i bottenslammet trycks nu ner i jordens mantel. Planetens djupaste platser är några av de fåtal ställen där vi faktiskt gör av med kol. Så de gör planeten en tjänst. 
Så när man tittar ut genom fönstret, vad ser det ut som? 
(Skratt) 
Men om man sätter på strålkastarna så ser det ut som lera. Många områden är väldigt platta. Vackert, frodigt, gyllenbrunt. Det är en bra, frisk havsbotten. Ibland ser man stenar och klipphällar. Man kan se klippblock,  små och stora stenar. Ibland är det lite galet. Men ingen av dessa bilder ser särskilt konstig ut, De ser ut som det man väntar sig se om man sportdyker på natten. De visuella landskapen  på de djupaste ställena är inte heller konstiga. Verkligen ingenting att vara rädd för. 
Så om vi återgår till djupets monster. Vilket djur tror ni är jordens mest djuplevande tentakelprydda djur? Tänk på att det är tentaklerna som har satt gudsskräck i sjöfarare sen jag vet inte när. Tänk er “The Thing”  som kommer upp från djuphaven. Ni tänker er nog något som detta. 
(Skratt) 
Det är också en bild från min telefon. 
(Skratt) 
Det har varit en knäpp vecka. Det är... Det är den sortens bild ens fantasi skapar när man tänker på djuphavet,  tentakler och sånt. Men faktum är, och jag kan stolt säga att jag upptäckte  världens mest djuplevande bläckfisk. 
Publiken: Ååhh. 
AJ: Den är lika stor som en valp också. 
(Skratt) 
Det blir bättre. Dess riktiga namn är Grimpoteuthis, vilket är lite... Men trivialnamnet är Dumbobläckfisk eftersom den har Dumbo-lika öron. Och den lever på nära 7 000 meters djup i Indiska oceanen. Det är den enorma läskiga bläckfisken som ska komma och ta dig. 
Sen tänker vi på hur de mest djuplevande fiskarna ser ut. För de har väl  stora fruktansvärda huggtänder? De lurar i mörkret och kommer för att ta dig. De djupaste fiskarna är  något vi kallar snigelfisk. Om något ser de lite knasiga ut. Verkligen inget skrämmande. Ingenting att vara rädd för. De simmar runt och tittar efter saker, och de har små ögon. De är faktiskt geleartade, det är levern man kan se på sidan av dess kropp. De är väldigt mjuka. Vad jag verkligen älskar med de mest djuplevande fiskarna är att de inte är djuphavsfiskar. Det är en grundlevande familj som har spridit sig. De flesta snigelfiskar lever väldigt grunt, till och med i flodmynningar. Det är en fisk som bara inte bryr sig, man kan inte sätta den i ett fack. 
Så... Ett annat djur vi gillar är räkor, eller hur? Alla tycker om att äta räkor. Det där är det djupaste  av de stora kräftdjuren. Det är en räka som lever ända ner till 8 000 meters djup. Och den skulle inte se malplacerad ut i en fiskdisk. Och det finns inget konstigt med den. 
En av min personliga favoriter  från de allra djupaste platserna, och konstigt nog ser vi den i flera olika djuphavsgravar, men de hittas nästan bara i de mest extrema miljöerna. Det är en sorts anemon. De ser ut som vita blommor som vajar i vinden. De är egentligen väldigt vackra djur och de lever otroligt nog i vad vi skulle kalla extrema miljöer. De har ett outtalbart latinskt namn, som jag kanske inte borde ge mig på, men det är galatheantheum. Jag gjorde det. 
(Skratt och applåder) 
Tack 
(Applåder) 
Men jag gör det inte igen. Jag lyckades en gång. 
Om vi omvärderar vår syn på djuphaven till hur de verkligen är och inte som vi blivit tillsagda. Det är dags att börja tänka på haven som bara ett stort hav från ytan till botten. Havet erkänner inte våra gränsdragningar mellan ytvatten och djuphav. Så vi bryr oss, bryr oss inte. Bryr oss, bryr oss inte, okej? Och det är faktiskt vad vi gör. Vi åker inte till Amazonas och säger, “Okej, hörni, vi ska kategorisera varenda art i de yttersta 200 meterna, och allting efter det är bara skogens monster”. 
(Skratt) 
“Där inne är det bara mörkt och hemskt, så vi struntar i den biten.” Men det är exakt vad vi gör just nu med 70 procent av planeten. För mig är det frustrerande. 
En annan fråga jag får ibland, förutom det där med rädslan, klaustrofobin, toalettfrågan och såna grejer, är hur det är att vara på havsbotten och titta ut genom fönstret och se saker? Och jag tycker faktiskt att det är en väldigt svår fråga att besvara. För det är väldigt spännande. Efteråt tänker man att det var väldigt spännande. Men samtidigt blir man ödmjuk. För man är nog medveten om att man är elva kilometer under ytan med ett ton per kvadratcentimeter och allt det där. Man känner sig avlägsen. Man jag tycker bara att det ser majestätiskt ut. 
För mig är det motsatsen till vad folk tror att det är. Det är inte skrämmande, det är fridfullt och trevligt. Det är vackert. Jag tycker att vi måste utmana narrativen och förändra hur vi pratar och börja tänka på djuphaven som en fascinerande, underbar, intressant och väldigt viktig plats. Och det är först då, om vi inser allt det där, kan vi på riktigt börja skydda och leva med våra hav. 
Tack 
(Applåder) 
