Idag är det faktiskt en speciell dag för mig. Jag fyller år. 
(Applåder) 
Så därför, tack till alla er som kommit på min fest. 
(Skratt) 
Men på varje fest finns en festförstörare. Eller hur? 
(Skratt) 
Jag är fysiker och idag tog jag med en kollega som får agera festförstörare. Han heter Albert Einstein, Albert som jag, och han sa att den som inte gett sitt stora bidrag till vetenskapen vid 30 års ålder aldrig kommer att göra det. 
(Skratt) 
Du behöver inte kolla Wikipedia för att förstå att jag passerat 30. 
(Skratt) 
Han säger alltså till mig och till oss att jag bara är en belastning  inom min vetenskapsgren. Men tack och lov har jag haft  min andel tur i karriären. När jag var 28 blev jag mycket intresserad av nätverk och några år senare lyckades vi publicera några nyckelrapporter om upptäckten av skalfria nätverk som blev starten för den disciplin som nu kallas nätverksvetenskap. Den riktigt intresserade kan doktorera i nätverksvetenskap i Budapest och i Boston och man kan studera ämnet i hela världen. 
Några år senare när jag flyttade till Harvard under ett sabbatsår blev jag intresserad av  en annan sorts nätverk: nätverken i våra kroppar, hur gener, proteiner och deras nedbrytningsprodukter är länkade till varandra och till sjukdomar. Intresset ledde till en revolution inom medicinforskningen, till exempel Avdelningen för medicinska nätverk på Harvard där över 300 forskare använder detta perspektiv i behandlingen av patienter och i forskningen om nya botemedel. 
För några år sedan fick jag idén att använda denna teori om nätverk och vår expertis om nätverk inom ett nytt område. Nämligen för att förstå framgång. Varför gjorde vi det? Vi tänkte att, på något sätt, borde vår framgång bero på de nätverk vi ingår i. Våra nätverk kan dra oss framåt eller hålla oss tillbaka. Jag undrade om vi kunde använda all data och all vår expertkunskap när vi utvecklar nätverk för att kvantifiera hur detta kan ske. 
Detta är ett resultat. Det ni ser här är ett nätverk  av gallerier på museer som länkar till varandra. Tack vare denna karta som vi tog fram förra året kan vi väldigt exakt förutspå hur väl en konstnär kommer att lyckas utifrån hans eller hennes fem första utställningar. 
När vi nu tänkte på framgång insåg vi att framgång  inte bara handlar om nätverk; det beror på så många andra faktorer. En sak som självklart krävs för framgång är prestation. Nu måste vi definiera skillnaden mellan prestation och framgång. Prestation är vad du gör: hur fort du springer, vilka tavlor du målar, vilka artiklar du publicerar. I vår definition handlar framgång om vad omgivningen lägger märke till av det du gjorde, av din prestation. Hur bekräftas din prestation och hur belönas du för den? Med andra ord handlar din prestation om dig. Framgång handlar om oss alla. Detta blev en vändpunkt för oss för när framgång definieras som ett totalmått som vår omgivning ger oss blev det mätbart för om det finns i vår omgivning så finns det massor av mätpunkter. Så vi går till skolan, vi övar, vi tränar, för vi tror att prestation leder till framgång. Men efterhand som vi forskade insåg vi att prestation och framgång är väsensskilda ting när det handlar om det matematiska i problemet. Låt mig visa detta. 
Här ser ni Usain Bolt, världens snabbaste man. Han vinner såklart det mesta han ställer upp i. Vi vet att han är världens snabbaste för vi har tidtagarur. Det som är intressant är att när han vinner vinner han inte med stor marginal. Han är max en procent snabbare än den som förlorar loppet. Han springer bara en procent snabbare än tvåan och han springer inte tio gånger fortare än jag och jag är ingen bra löpare - tro mig! 
(Skratt) 
Varje gång vi kan mäta prestation noterar vi något mycket intressant; prestationen är begränsad. Med det menar vi att variationerna är små. Prestationen varierar inom ett litet område, så vi behöver tidtagarur för att notera skillnaden. Det betyder inte att vi inte kan skilja de bra från de bästa, men det är svårt  att särskilja de bästa. Problemet med det är att vi oftast jobbar i branscher där vi inte kan mätas med tidtagarur. 
Så, prestationen är begränsad, det är inga stora skillnader mellan oss vad gäller prestation. Men framgång då? Vi byter till ett nytt ämne; böcker. Ett mått på en författares framgång  är hur många som läser hens bok. Så när min senaste bok gavs ut 2009 pratade jag med min europeiska utgivare. Jag frågade: Vilka är mina konkurrenter? De var fantastiska! Samma vecka - 
(Skratt) 
kom Dan Brown ut med "Den förlorade symbolen", och Nicholas Sparks kom ut med "The last song". Om du tittar på listan så förstår du att prestationsmässigt är det ingen stor skillnad mellan dessa böcker och min bok. Eller hur? Kanske om Nicholas Sparks förlag jobbat lite hårdare, så kunde han varit listetta, det är ju lite av en slump vem som hamnar överst. Siffermänniska som jag är, sa jag: låt oss titta på siffrorna. Låt oss kolla Nicholas Sparks försäljningssiffror. Det visar sig att han redan första helgen sålde mer än 100 000 exemplar. Ett otroligt antal! Man kan faktiskt bli etta på New York Times bästsäljarlista med 10 000 exemplar på en vecka, så han sålde tio gånger så mycket. Ändå blev han inte etta. Varför? För att Dan Brown sålde 1,2 miljoner exemplar samma helg. 
(Skratt) 
Jag gillar de här siffrorna, för de visar verkligen att framgången är obegränsad. Den bästa får inte lite mer än den näst bästa, utan många gånger mer, eftersom framgång bestäms av kollektivet. Man snarare får framgång,  än förtjänar med sin prestation. 
Så nu har vi insett att prestationen, det vi gör, har sina begränsningar, men framgång, som bestäms av andra, saknar begränsningar. Nu undrar man: Hur kan skillnaderna i framgång vara så extremt stora när skillnaden i prestation är så liten? Jag gav nyligen ut en bok som handlade om just det. Men det hinner jag inte berätta om idag, så jag återgår till frågan om framgång: när får man det? 
Låt oss återgå till festförstöraren och fråga oss: Varför kom Einstein med det fåniga påståendet att man bara är kreativ före 30? Tja, han tittade runt sig och såg fantastiska fysiker som skapade kvantmekanik och modern fysik och de var alla kring 20 eller 30 år. Men det är inte bara han. Och det är inte bara fördomar, utan forskningen kring genier har visat det faktum att när vi tittar på de vi beundrar mest genom historien och hur gamla de var när de presterade som bäst inom musiken, inom vetenskapen, inom ingenjörskonsten, var de flesta kring 20, 30 eller möjligen 40. Det finns dock ett problem med forskningen kring genier. För det första ger den oss intrycket att kreativitet sammanfaller med ungdom och det känns ju jobbigt, eller? 
(Skratt) 
Forskningen innehåller också ett systematiskt fel för den tittar bara på genierna  och inte på de vanliga forskarna och den tittar inte på oss alla och frågar om det verkligen är sant att kreativiteten minskar med åren. Så precis det har vi försökt göra för att få korrekta referenser. 
Låt oss titta på en ordinär forskare som jag själv. Låt oss titta på min karriär. Här ser ni de artiklar jag publicerat från den allra första, 1989, när jag fortfarande var i Rumänien, till i år. På den vertikala axeln ser ni artikelns tyngd, hur ofta den blivit citerad, hur många andra artiklar som citerar den. När man tittar på det ser man att min karriär haft i princip tre faser. De första tio åren jobbade jag hårt och uppnådde inte mycket. Ingen verkade bry sig om vad jag gjorde. Det betydde inget. 
(Skratt) 
Jag höll på med materialforskning när jag upptäckte nätverk och började skriva artiklar om det. Och det ledde till flera tunga artiklar. Det kändes riktigt bra. Det var den fasen i karriären. 
(Skratt) 
Så frågan är, vad händer nu? Det vet vi inte, det har inte gått tillräckligt mycket tid för att man ska kunna veta artiklarnas värde; sådan kunskap tar tid. Men om vi tittar på informationen verkar det som om Einstein och geniforskningen har rätt, och jag är i denna fas av min karriär. 
(Skratt) 
Så vi tänkte att, OK, låt oss klura ut hur detta egentligen går till. Först inom vetenskapen. Vi ville göra ett korrekt urval, inte bara titta på genier, så vi gick igenom alla vetenskapsmän från år 1900 till idag för att finna varje persons höjdpunkt i karriären oavsett om de vann Nobelpris eller ej, eller om ingen minns vad de gjorde ens när de stod på topp. Det är det ni ser på denna bild. Varje linje är en karriär och den lilla blå pricken på varje karriär visar den personens bästa tid. Frågan är: när gjorde de sin största upptäckt? För att kvantifiera det, undersökte vi sannolikheten att man gör sin största upptäckt ett, två, tre eller tio år in i sin karriär. Vi tittar inte på verklig ålder utan på det vi kallar "akademisk ålder". Din akademiska ålder börjar när du publicerar din första artikel. Jag vet att några av er är spädbarn. 
(Skratt) 
Låt oss titta på sannolikheten för när du publicerar din viktigaste artikel. Man ser då att geniforskningen har rätt. De flesta publicerar sin viktigaste artikel under sina första 10, 15 år av karriären, och sedan rasar det. Det rasar fort. Jag är 30 år in i karriären och sannolikheten  att jag ska publicera en artikel som är viktigare än vad jag gjort förut är mindre än 1 procent. Enligt dessa data är jag i den fasen av karriären. Problemet med detta är att vi inte hanterar våra data korrekt. Vi borde titta på vetenskapsmän som slumpmässigt som bidrar till vetenskapen. Eller hur produktiv är en sådan vetenskapsman? När skriver hen sina artiklar? Så vi mätte produktiviteten och märkligt nog är produktiviteten, sannolikheten att skriva en artikel i början av din karriär lika stor som sannolikheten att nå framgång i den fasen av din karriär. 
För att göra en lång historia kort: Efter många statistiska tester kom vi fram till att så som vi arbetar inom vetenskapen har varje artikel och varje projekt exakt samma chans att vara ditt livs bästa. Upptäckter är som lotterivinster. Ju fler lotter vi köper, desto större chans att vinna. Och det råkar vara så att de flesta vetenskapsmän köper flest lotter de första 10, 15 åren av karriären, men sedan minskar deras produktivitet. De köper inga fler lotter. Det ser ut som om de inte längre är kreativa. I själva verket har de slutat försöka. När vi verkligen sätter ihop all data är slutsatsen enkel: Framgång kan komma när som helst. Det kan vara din allra första eller din allra sista artikel. Det är fullständigt slumpmässigt. Det är produktiviteten som förändras. 
Låt mig illustrera detta. Här är Frank Wilczek, som fick Nobelpris i fysik för sin allra första artikel, som han skrev som ung student. 
(Skratt) 
Ännu intressantare är John Fenn, som vid 70 pensionerades med tvång  från Yale University. Hans labb stängdes ned och han flyttade till Virginia Commonwealth University. Han startade ett nytt labb och vid 72 års ålder publicerade han en artikel för vilken han 15 år senare fick Nobelpris i kemi. 
Nu tror du kanske att detta bara gäller i vetenskap. Vad gäller i andra områden där man måste vara kreativ? Låt mig ta ett annat exempel: entreprenörskap. Silicon Valley, ungdomens förlovade land, eller? Jo, när man tittar på det, inser man att de finaste priserna, typ TechCrunch Award, går till personer som är i tjugo- eller trettioårsåldern. Titta på vem riskkapitalisterna ger pengar till. Bara människor i trettioårsåldern. Och vi vet ju att i Silicon Valley betyder ungdom framgång. Men inte om man tittar på fakta, det handlar inte bara om att starta ett företag. Bygga upp företag handlar om produktivitet - försöka, försöka. Och titta på vilka det är som faktiskt lyckas skapa ett framgångsrikt företag. Nyligen tittade några kollegor på precis den frågan. Och det visade sig att personer i 20- till 30-årsåldern startar många företag men de flesta av dem går omkull. Men i det här diagrammet på de framgångsrika ser du att ju äldre du är,  desto troligare når du börsen eller säljer företaget med vinst. Sambandet är så starkt att det för en 50-åring är dubbelt så troligt att lyckas som för en 30-åring. 
(Applåder) 
Så vad är egentligen vår slutsats? Vi har sett att kreativitet inte är åldersbundet. Men produktivitet är det. Detta säger mig att till slut, om man bara försöker, 
(Skratt) 
så kan man lyckas igen och igen. Så min slutsats är enkel: Jag lämnar scenen och går till mitt labb. 
Tack. 
(Applåder) 
