Hej. Jag skulle vilja visa er 30 sekunder från den bästa dagen i mitt liv: 
(Applåder) 
Det var El Capitan i Yosemite National Park, Kalifornien. Om ni missade det, så klättrade jag ensam, utan rep, en typ av klättring känd som soloklättring. Det var kulmen på en dröm som varat nästan ett decennium och i videon är jag över 750 meter upp. Verkar det läskigt? Ja, det är det. Därför drömde jag i flera år att soloklättra El Cap utan att faktiskt göra det. Men den dagen då den videon filmades, så kändes det inte alls läskigt. Det var lika bekvämt och naturligt som en lätt promenad, vilket är vad de flesta besökarna i Yosemite gjorde den dagen. 
Idag kommer jag prata om hur jag kunde känna mig så bekväm och hur jag övervann min rädsla. Jag börjar snabbt med hur jag började klättra och sedan berättar jag om mina två mest signifikanta soloklättringar. De lyckades båda två, vilket är varför jag är här. 
Men den första... (Skratt) Den första kändes mest otillfredsställande, men den andra, El Cap, var med hästlängder den mest tillfredsställande dagen i mitt liv. Genom de här två klättringarna, kommer ni se hur jag hanterar rädsla. 
Jag började klättra på ett gym när jag var runt 10 år gammal, vilket betyder att mitt liv har kretsat runt klättring i över 20 år. Efter drygt 10 år av att nästan bara klättra inomhus, började jag klättra utomhus, och stegvis började jag soloklättra. Jag byggde upp vad jag var bekväm med och tog mig an större, mer utmanande väggar. Det fanns många soloklättrare innan mig, så jag kunde hämta mycket inspiration. Men runt 2008 hade jag klättrat de flesta av deras soloklättringar i Yosemite och började tänka på att bryta ny mark. Det uppenbara valet var Half Dome, en ikonisk 600 meter hög vägg i den östra delen av dalen. 
Problemet, men också det som lockade, var att den var för stor. Jag visste inte hur jag skulle förbereda en soloklättring. Jag bestämde mig för att strunta i förberedelserna och bara åka upp dit och ha ett äventyr. Jag skulle vara situationen vuxen, vilket, oförvånande nog, inte var den bästa strategin. 
Jag klättrade åtminstone leden med rep med en vän två dagar innan för att veta ungefär var jag skulle klättra och att jag kunde göra det rent fysiskt. När jag kom tillbaka ensam två dagar senare, bestämde jag mig för att inte klättra den leden. Det fanns en 90-metersvariant som gick runt en av de svåraste delarna av klättringen. Jag bestämde mig för att skippa den svåra delen och ta varianten, även om jag aldrig klättrat den tidigare, men började omedelbart tvivla på mig själv. Tänk dig att du är ensam, mitt på en 600-metersvägg, och du undrar om du är vilse. (Skratt) 
Lyckligtvis, så var det mer eller mindre rätt väg och jag tog mig tillbaka till leden. Jag var lite uppskakad. Jag var ganska uppskakad, men jag försökte att inte låta det störa mig så mycket för jag visste att den svåraste klättringen var vid toppen. Jag behövde vara samlad. Det var en vacker höstmorgon, och när jag klättrade högre hörde jag ljudet av turister som pratade och skrattade på toppen. De hade vandrat upp längs med leden på baksidan, som jag tänkte använda för att ta mig ner. Men mellan mig och toppen låg en slät granitslab. Det fanns inga sprickor att greppa tag i, bara små krusningar i strukturen på en nästan lodrät vägg. Mitt liv hängde på friktionen mellan mina klätterskor och den släta graniten. Försiktigt balanserade jag mig uppåt, skiftade min tyngdpunkt fram och tillbaka mellan små fästen. Jag kom till ett fotfäste jag inte litade på. För två dagar sedan skulle jag klivit rakt upp på det, men då skulle jag haft ett rep. Nu kändes det för litet och för halt. Jag trodde inte min fot skulle stå kvar om jag lade vikt på den. Jag övervägde en fot åt sidan, vilket verkade sämre. Jag växlade fot, testade en fot längre ut. Det verkade ännu sämre. Jag började få panik. Jag kunde höra folk skratta på toppen precis ovanför mig. Jag ville vara var som helst förutom där. Mina tankar rusade hej vilt. Jag visste vad jag behövde göra, men var rädd att göra det. Jag behövde bara stå upp på min högerfot. Efter vad som kändes som en evighet accepterade jag vad jag behövde göra, och jag stod upp på högerfoten. Den gled inte, så jag dog inte, och det markerade slutet på den svåraste klättringen. Och så skyndade jag därifrån mot toppen. Vanligtvis när du klättrar Half Dome så har du rep och en massa klätterutrustning på dig, och turister flämtar till och samlas för att ta bilder. Den här gången kom jag över kanten, bar överkropp, flämtande... Jag var uppjagad, men ingen reagerade. 
(Skratt) 
Jag såg ut som en vilsen vandrare som var för nära kanten. Jag var omgiven av personer som pratade i mobil och hade picknick. Som om jag var i ett köpcenter. 
(Skratt) 
Jag tog av mina klätterskor och började vandra tillbaka ner, och då hejdade människor mig. "Du vandrar barfota! Det är så hardcore!" 
(Skratt) 
Jag orkade inte förklara, men den kvällen skrev jag i min klätterdagbok, om min soloklättring av Half Dome. Jag inkluderade en ledsen smiley och kommentaren "Gör det bättre?". 
Jag hade lyckats med soloklättringen. En stor första gång inom klättringen. Några vänner gjorde en film om det. Men jag var inte nöjd. Jag var besviken över min prestation, jag visste att jag hade kommit undan med något. Jag ville inte vara en tursam klättrare, utan en fantastisk klättrare. Det kommande året tog jag en paus från soloklättring, jag fick inte ta till vana att förlita mig på tur. Men även om jag inte soloklättrade mycket hade jag redan börjat tänka på El Cap. Det fanns alltid där i bakhuvudet som soloklättringens uppenbara kronjuvel. Det är världens mest slående vägg. Varje år, de kommande sju åren, tänkte jag "Det här är året som jag kommer soloklättra El Cap." Och så skulle jag köra till Yosemite, titta upp på väggen, och tänka "Inte en chans." 
(Skratt) 
Den var för stor och för läskig. Men tids nog accepterade jag att jag ville testa mig själv gentemot El Cap. Det representerade äkta skicklighet, men jag behövde få det att kännas annorlunda. Jag ville inte komma undan med något, eller bara precis klara det. Den här gången ville jag göra det rätt. 
Det som gör El Cap så skrämmande är dess blotta storlek. För de flesta klättrare tar det tre till fem dagar att bestiga de 900 meterna av lodrät granit. Tanken på att ge sig ut på en så stor vägg utan något annat än skor och en kalkpåse verkade omöjlig. 900 meter klättring representerar tusentals olika hand- och fotrörelser, vilket är mycket att komma ihåg. Jag kunde många av rörelserna på grund av repetition. Jag hade klättrat El Cap kanske 50 gånger de senaste 10 åren, med rep. Den här bilden visar hur jag föredrar att repetera in rörelserna. Jag är på toppen, och ska repellera ner över väggen med över 300 meter rep för att spendera dagen med att öva. När jag hittade sekvenser som kändes säkra och upprepningsbara behövde jag memorera dem, säkerställa att de var så inrotade i mig att det inte gick att göra fel. Jag ville inte undra om jag var på väg åt rätt håll, eller använde de bästa greppen. Allt behövde kännas automatiskt. 
Att klättra med rep är i stort en fysisk prestation. Man behöver vara stark nog att hålla sig kvar och göra rörelserna uppåt. Men soloklättring utspelar sig i sinnet. Den fysiska prestationen är nästan den samma. Kroppen klättrar upp för samma vägg. Men att hålla sig lugn, och göra sitt bästa när man vet att ett misstag kan betyda döden, det kräver en viss typ av attityd. 
(Skratt) 
Det var inte tänkt att vara kul, men om det är det så är det. 
(Skratt) 
Jag jobbade på att odla den attityden genom visualisering, vilket ungefär betyder att föreställa sig hela upplevelsen att soloklättra väggen. Delvis för att hjälpa mig att komma ihåg alla greppen, men framförallt för att känna texturen av varje grepp i min hand och att föreställa mig känslan av mitt ben som sträcker sig ut och placerar min fot. Jag tänker på det som en koreograferad dans, flera hundra meter upp. 
Den svåraste delen av hela leden kallas Stenblocksproblemet. Det är ungefär 600 meter upp och består av de svåraste rörelserna på hela leden: långa avstånd mellan dåliga handfästen med väldigt små, hala fotfästen. Det här är ett dåligt handfäste: en kant mindre än en pennas tjocklek, men vänd nedåt, som jag behövde trycka upp i med tummen. Men det var inte ens det svåraste. Det svåra kulminerar i en karatespark med min vänstra fot över till insidan av ett angränsande hörn, en manövrering som krävde en hög nivå av precision och flexibilitet, så pass att jag varje kväll gjorde stretchingövningar ett helt år i förväg för att vara säker på att jag bekvämt kunde nå dit med mitt ben. 
När jag övade rörelserna, vände sig min visualisering till den känslomässiga delen av en soloklättring. Vad hände om jag kom upp där och det var för läskigt? Vad hände om jag var för trött? Om jag inte helt kunde genomföra sparken? Jag behövde tänka på varje möjlighet medan jag var säker på marken, så att när tiden kom och jag gjorde rörelserna utan rep, skulle det inte finnas något rum för tvivel. Tvivel är föregångaren till rädsla, jag visste att jag inte kunde uppleva min perfekta stund om jag var rädd. Jag behövde visualisera och öva för att få bort allt tvivel. 
Men utöver det visualiserade jag hur det skulle kännas om det aldrig verkade genomförbart. Tänk om jag, efter så mycket arbete, var rädd för att försöka? Tänk om jag slösade min tid och jag aldrig skulle känna mig bekväm i en så utsatt position? Det fanns inga enkla svar, men El Cap betydde tillräckligt för mig, för att jag skulle jobba hårt för svaren. 
Vissa av mina förberedelser var mer vardagliga. Det här är min vän Conrad Anker som klättrar upp längst ner på El Cap med en tom ryggsäck. Vi spenderade dagen med att klättra till en spricka mitt på väggen som var full med lösa stenar. De gjorde sektionen svår och potentiellt farlig eftersom ett missat steg kunde knuffa ner en sten mot marken och döda en klättrare eller vandrare. Så vi tog försiktigt bort stenarna, lade dem i ryggsäcken, och repellerade ner. Fundera ett ögonblick på hur löjligt det känns att klättra 450 meter upp bara för att fylla en ryggsäck med sten. 
(Skratt) 
Det är aldrig enkelt att bära runt på en ryggsäck med sten. Det är ännu svårare på en klippsida. Det kändes fånigt, men det behövde fortfarande göras. Allt behövde kännas perfekt om jag någonsin skulle klättra den leden utan rep. Efter två säsonger av specifikt arbete mot en potentiell soloklättring av El Cap blev jag äntligen klar med alla förberedelser. Jag kunde varje hand- och fotfäste på hela leden, jag visste exakt vad jag skulle göra. Så ja, jag var redo. Det var dags att soloklättra El Cap. 
Den 3:e juni, 2017, vaknade jag tidigt, åt min frukost bestående av müsli och frukt och kom till väggens bas innan soluppgången. Jag kände mig säker när jag tittade upp. Jag kände mig ännu bättre när jag började klättra. Ungefär 150 meter upp kom jag till en slab snarlik den som gav mig så mycket svårigheter på Half Dome, men den här gången var det annorlunda. Jag hade undersökt varje möjlighet, inklusive väggen på vardera sida. Jag visste exakt vad jag skulle göra, och hur. Jag hade inga tvivel. Jag bara klättrade rakt igenom. Även de svåra och ansträngande sektionerna gick enkelt. Jag utförde min rutin perfekt. Jag vilade ett ögonblick nedanför Stenblocksproblemet och sedan klättrade jag det precis som jag hade övat med rep. Min fot flög över väggen till vänster utan någon tvekan, och jag visste att jag hade klarat det. 
Att klättra Half Dome hade varit ett stort mål och jag gjorde det, men jag fick inte det jag ville ut av det. Jag åstadkom inte perfektion. Jag var tveksam och rädd, och det var inte den upplevelsen jag ville ha. Men El Cap var annorlunda. Med 180 meter kvar, kändes det som om berget erbjöd mig ett segervarv. Jag klättrade med smidig precision och njöt av ljuden från fåglarna som flög runt vid klippan. Det kändes som ett firande. Och så nådde jag toppen efter 3 timmar och 56 minuter av härlig klättring. Det var den klättringen jag ville ha, det kändes som perfektion. 
Tack. 
(Applåder) 
