Ungefär 10% av världens befolkning kommer att uppleva en ätstörning under sin livstid. Ändå är ätstörningar djupt missförstådda. Missuppfattningar om allt från symptom till behandling gör det svårt att hantera en ätstörning eller stötta någon du älskar som gör det. Låt oss gå igenom vad som stämmer och inte angående ätstörningar. 
Först och främst, vad är en ätstörning? Ätstörningar är en rad psykiatriska tillstånd som kännetecknas av dessa beteendemönster: ett begränsat matintag, hetsätning, eller att snabbt äta stora mängder mat, rensning eller förbränning av kalorier genom kräkning, laxering, överdriven träning och andra skadliga metoder. En ätstörning kan innefatta ett eller flera av dessa beteenden i kombination. Till exempel så brukar personer med anorexia vanligtvis begränsa mängden mat de äter, medan bulimia nervosa är en ätstörning som kännetecknas av återkommande perioder av hetsätning och rensning. 
Viktigt är att dessa beteenden avgör om någon har en ätstörning. Man kan inte avgöra om någon har en ätstörning enbart utifrån personens vikt. Personer som av läkare anses vara normalviktiga kan ha ätstörningar, inklusive allvarliga sådana som skadar deras långsiktiga hälsa utan att det syns, till exempel benskörhet, järnbrist, och skador på hjärta och njure. 
Precis som att vi inte kan avgöra om någon har en ätstörning enbart baserat på personens vikt, så kan vi inte bli av med dessa störningar enbart genom att ändra kosthållning. Detta beror på att ätstörningar är psykiatriska sjukdomar. Såvitt vi vet så innebär de en förvrängning av någons självuppfattning. De flesta som upplever ätstörningar är oerhört självkritiska och redogör för många självupplevda brister. De kan använda ätande som metod för att försöka återfå kontroll över en känsla av kaos inombords. 
Vi vet fortfarande inte exakt vad som orsakar ätstörningar. Det beror förmodligen inte på en enda orsak, utan på en kombination av genetik och andra bidragande miljöfaktorer. Ibland kan andra mentala åkommor, som depression och ångest, orsaka ätstörningssymptom. Dessutom kan vissa psykologiska faktorer, som perfektionism och missnöje med ens kroppsbild, utgöra riskfaktorer för ätstörningar. Flera sociala faktorer kan också bidra, såsom ett inre viktstigma, utsatthet för mobbning rasrelaterad och etnisk assimilering, och begränsade sociala nätverk. Fastän det finns en vanlig missuppfattning om att bara kvinnor upplever ätstörningar, så kan alla drabbas oavsett kön. Eftersom att dessa störningar intimt påverkar utvecklingen av ens identitet och självkänsla, så är individer särskilt sårbara för att utveckla dem under tonåren. 
Trots att dessa är bland de mest utmanande psykiatriska störningarna att behandla, så finns det effektiv terapi och behandling och många som får behandling återhämtar sig helt och hållet. Behandling har störst sannolikhet att lyckas om den påbörjas tidigt efter att någon har utvecklat ätstörda beteenden. Men olyckligtvis är det mindre än hälften av alla med ätstörningar som söker och får behandling. 
På grund av ätstörningarnas komplicerade påverkan på både kropp och sinne så brukar behandling oftast bestå av kostrådgivning och uppföljning, psykoterapi och i vissa fall medicinering. Evidensbaserade psykoterapier finns som behandlingar för de flesta ätstörningar, inklusive kognitiv beteendeterapi och familjeterapi. Dessa samtalsterapier ger en färdigheter för att kunna hantera underliggande psykologiska problem som driver ätstörningssymptomen. Alla patienter svarar inte på dessa behandlingar, därför undersöker forskare även behandlingar utanför psykoterapin, såsom transkraniell magnetstimulering. Rätt behandling kan minska risken för att dö från en allvarlig ätstörning. 
Ätstörningar kan framkalla en stark känsla av maktlöshet, men utbildning för individer, familjer och samhällen hjälper att nöta bort stigmat och förbättra tillgång till behandling. 
