Alltsedan jag var en ung flicka,  har jag alltid varit fascinerad - 
(Skratt) 
Åh! 
(Skratt) 
OK, jag menade yngre och kortare. 
(Skratt) 
Om det är möjligt att föreställa sig. Men alltsedan jag var en ung flicka, har jag alltid varit fascinerad över hur världen fungerade som den gjorde. Väldigt tidigt tog det mig till matematiken och kemin. Jag fortsatte längre och längre, och medan jag höll på, insåg jag att alla vetenskapsområden är sammanlänkade. Utan en har de andra lite eller inget värde. 
Inspirerad av Marie Curie  och mitt lokala naturvetenskapsmuseum så började jag ställa dessa frågor själv och engagerade mig i min egen självständiga forskning, ute i mitt garage eller sovrum. 
Jag började läsa tidskrifter, började med vetenskapstävlingar, började delta i vetenskapsmässor, gjorde vad som helst för att få kunskapen som jag så desperat ville ha. Så medan jag studerade anatomi för en tävling, stötte jag på ämnet på något som kallas för kroniska sår. Och en sak som stack ut för mig var en statistik som sa att antalet människor  i USA med kroniska sår är fler än personer med bröstcancer,  tarmcancer, lungcancer och leukemi tillsammans. Vänta. Vad är ett kroniskt sår? 
(Skratt) 
Och varför har jag inte hört om ett femkilometerslopp för kroniska sår, varför har jag inte ens hört om kroniska sår i allmänhet? 
(Skratt) 
Så efter jag kom förbi de första frågorna, och en som jag vill förtydliga för er, ett kroniskt sår är i huvudsak när någon får ett vanligt sår, men det läker inte normalt för att patienten har en åkomma sedan tidigare, vilket i flesta fall är diabetes. 
Mer häpnadsväckande statistik hittades när jag fortsatte med denna forskning. Bara under 2010, användes 50 miljarder dollar jorden över för att behandla kroniska sår. Dessutom är det beräknat  att två procent av befolkningen kommer få ett kroniskt sår någon gång i sitt liv. Detta var absurt. 
Så när jag började forska mer, hittade jag att det var ett samband mellan nivån av fukt  i ett sårförband och stadiet av läkande som det såret var vid. Varför designar jag inte något  som mäter fuktnivån i såret så det kan hjälpa läkare och patienter att behandla såren bättre? Och i huvudsak, påskyndar läkningsprocessen. Det är vad jag bestämde mig för att göra.  Att vara en 14-åring som jobbar i ett garage som blivit ett labb, gjorde att jag hade många begränsningar. Mestadels att jag inte tilldelades anslag, jag fick inte mycket pengar, och jag fick inte mycket resurser. Jag hade många kriterier att uppfylla också. Eftersom denna produkt skulle skulle sitta tätt intill kroppen så behövde den vara biokompatibel, den behövde vara billig, eftersom jag designade den och betalade för den själv. Den behövde vara masstillverkningsbar, för jag ville att den skulle tillverkas överallt, för alla. 
Så jag skissade upp en ritning. Det ni ser till vänster är den tidiga ritningen i min design, som visar ur fågelperspektiv  och en staplingsvariant. En staplingsvariant är att hela produkten består av olika individuella delar som måste fungera i samklang. Och vad som visas där är ett möjligt sätt. 
Så vad exakt är detta? Jag testade mina sensorer och som alla forskare  som stöter på hinder längs vägen hade jag också några problem i min första generation av sensorer. Först av allt, kunde jag inte räkna ut hur man fick in nanopartikelbläck i en utskriftspatron utan att spilla det över mattan. Det var problem nummer ett. Problem nummer två var, att jag inte kunde kontrollera känsligheten hos mina sensorer. Jag kunde inte minska eller öka den, jag kunde inte göra något sådant. Jag ville ha något som löste det. Problem ett löstes enkelt genom att söka på eBay och Amazon efter sprutor som jag kunde använda. Problem två, emellertid krävde mycket mer tanke. 
Detta är var detta väger in. Vad en rymdfyllande kurva gör är att den ska ta upp så stort område  den kan inom en enhetskvadrat. Genom att göra ett datorprogram kan man ha olika upprepningar av de olika kurvorna som alltmer kommer nära  en enhetskvadrat, men inte når hela vägen dit. Nu kunde jag kontrollera  tjockleken, storleken, jag kunde göra vad jag ville med det och jag kunde förutse mina resultat. Jag började skapa mina sensorer och testa dem ytterst noggrant, genom att använda pengar jag fått från tidigare vetenskapspriser. Slutligen, behövde jag koppla samman datan så den kunde läsas. Jag integrerade det med ett Bluetooth-chip som man kan se här  på skärmbilderna av appen till höger. Vad detta gör är att man  kan kolla utvecklingen av deras sår, och det kan bli överfört över trådlös koppling till läkaren, patienten eller till vem som behöver det. 
[Fortsatt testning och förfining] 
Sammanfattningsvis var min design framgångsrik - men vetenskapen slutar aldrig. Det finns alltid något som behöver göras, något kan bli förbättrat. Det är precis vad jag håller på med just nu. Men det jag lärde mig var vad som är viktigare än grejen jag designade är attityden jag hade  medan jag gjorde detta. Och den attityden var att även om jag är en 14-åring som jobbar i sitt garage på något som hon inte helt förstår kunde jag fortfarande göra en skillnad och bidra till området. Det inspirerade mig att fortsätta och jag hoppas det inspirerar många andra att också jobba så här även om de inte är så säkra på det. Jag hoppas att det är budskapet som ni tar med er. 
Tack. 
(Applåder) 
