Jag är enäggstvilling. Det här är ett foto av mig och min tvillingbror, när vi, fem år gamla,  springer ett 60-meters lopp. 
(Skratt) 
Jag kan inte se vem som är vem. Min mamma kan inte heller se vem som är vem. Vid den tidpunkten visste jag inte att luften vi andades när vi sprang innehöll 320 ppm koldioxid. Idag är det 410 ppm. Skrämmande nära den gräns på 430 ppm som forskarna säger  att vi måste stanna under för att förbli under 1,5-graders uppvärmning. Den här förändringen har skett under min livstid, under vår livstid. 
En stor del av utmaningen är energiförsörjningen. Två tredjedelar av energiförsörjningen bygger på fossila bränslen. Så vi kan inte fixa klimatet utan att fixa energiförsörjningen. Och den industri som behöver förändras mest är olje- och gasindustrin. 
Många skyller på olje- och gasindustrin, tror att den aldrig kommer att förändras, är otåliga att se förändringar. Jag kan förstå otåligheten. Jag är också otålig. Men jag tror att det bästa är att inte bortse från olje- och gasindustrin. Låt oss istället vända det till... att hjälpa till med den förändring som är nödvändig. Låt mig berätta varför. 
Jag leder en organisation som heter Oil and Gas Climate Initiative, OGCI. Den sammanför 12 av de största företagen i världen och deras VD:ar. Medlemmarna, välkända namn, står varje dag för nästan 30 procent av världens olje- och gasproduktion. Även om några av er önskar att de här företagen bara försvann, påverkar deras aktiviteter oss varje dag. Att förändra energisystemen kommer att bli svårt. Vi måste komma bort från ett system som  till 80 procent baseras på fossilbränslen och till ett totalt nollutsläppssystem. Det skulle både kräva enorma investeringar, radikala politiska förändringar och att vi ändrar vårt beteende. I förändringen måste vi ta hänsyn till naturens behov, rättvisa och också undvika energibrist och ekonomiska problem. Tiden är knapp. Det är väldigt svårt att förstå omfattningen av förändringen. Men vi måste förändras. En handfull företag kan inte ensamma anta utmaningen. Men vi kan göra mer än de flesta. 
Låt mig föreslå ett ramverk för något jag tror att vi kan göra och varför det är rätt. Jag kallar det 1/4/20-utmaningen. Det innebär 1 gigaton, 4 gigaton och 20 gigaton koldioxid. Kom ihåg att det totala utsläppet av koldioxid är 55 gigaton. 33 gigaton har att göra med energi varav 13 gigaton kommer från kol. Och vi vet vad som måste hända med kolet. De 20 gigatonen är de totala utsläppen från olja och gas. 
Låt oss starta där. När olje- och gasindustrin, medlemmarna i OGCI, producerar olja och gas, blir det utsläpp, framförallt från kompressorer och turbiner. Så de använder energi för att producera energi. Direkta utsläpp. Den första utmaningen är att få ner dessa utsläpp till noll. För några veckor sedan träffades VD:arna och skrev under på en gemensam ambition att få ner sina utsläpp till nettonoll enligt Parisavtalets tidsram. De lovade också att utnyttja sin position för att uppnå samma sak på de fält där de är passiva delägare. Det har de aldrig gjort förut. För mig var det ett viktigt steg. 
Hur ska vi göra det? Eliminera metanutsläpp och fackling av naturgas i oljeindustrin. Elektrifiera verksamheten. Lite längre bort i framtiden måste vi använda vätgas i vår verksamhet och infångning och lagring av kol samt andra metoder. Vart och ett av företagen kommer att göra egna val för att leva upp till sin nettonollambition. 
Du säger kanske att det inte spelar någon roll eller att det inte är tillräckligt men att våga säga nettonoll förändrar inställningen. Det får dina tankebanor att gå från att vara defensiva till att bli proaktiva. Från en stegvis förändring till fokus på slutmålet. 
Jag har sett det hända i mitt eget företag, Equinor, i Norge. För några år sedan bestämde vi oss för att sträva mot nettonoll. Vet ni vad som hände? Attityder och beteenden förändrades hos alla anställda, inte bara i företagsledningen. Tusentals ingenjörer började titta efter nya lösningar och såg på dem på nya sätt. Återvinningsbart blev intressant, investeringsplaner förändrades, kapital började gå nya vägar. 
Nu är ett gigaton bara en del av utmaningen, om än en ganska stor del. För att få perspektiv på det är det lika mycket som utsläppen från all världens flygplan. Låt oss se till att det blir så. 
Fyra gigaton-utmaningen. Det är priset om vi lyckas få all världens olje- och gasföretag att acceptera samma villkor. Alla statliga oljebolag, alla mindre bolag. Fyra gigaton. Jag kommer att upprepa siffran, fyra miljarder ton koldioxid varje år. Det är lika mycket som sju procent av världens totala utsläpp. Ett så högt pris att vi inte kan bortse från det. Hur ska vi göra det? Vi tror att vi kan visa vägen genom att sätta ambitionsnivån, sätta målen, och också genom att hjälpa länder att se var problemen finns. Vi har satt mål. Vi har en hel rad kortsiktiga mål till 2025 för oss själva. Men vi sätter också mål som kan inspirera industrin. Nyligen fick vi också satellittjänster som hjälper länder att till exempel upptäcka metanläckor. Det är en stor del av utmaningen. En bra sak med den här industrin är att vi vet hur vi ska lösa problemen. Men vi vet också att det politiska landskapet kan påskynda förändringarna. En speciellt viktig sak är priset på kol. I en del länder kan 50 dollar per ton få fart på förändringar. I mitt land, Norge är planen just nu att ändra priset till 200 dollar år 2030. Det driver på förändringar. 
Både 1 gigaton-utmaningen och 4 gigaton-utmaningen handlar om att förbättra vårt energisystem. Vi måste förstås också bygga ett energisystem för framtiden. Nya lösningar. Det jag kallar 20 gigaton-utmaningen är en helt annan utmaning. Det är en gemensam utmaning. Tillgången måste ändras, liksom efterfrågan. Vi måste hitta ett sätt att göra det så fort som möjligt och så välordnat som möjligt. Olje- och gasindustrin kan givetvis minska utsläppen snabbare själva men de kan också hjälpa andra att uppnå sina minskningsmål. Inom industrin är förändringen på gång. Inte fullständigt, men jag tycker att det är på gång. Olje- och gasbolag börjar se sig själva som energibolag och agera som sådana. Förnyelsebart är det som växer snabbast. Till exempel hos Equinor, mitt företag, är det största nya projektet inte en ny olje- och gasplattform. Det är utvecklingen av  en vindpark till havs i Nordsjön. En investering på tio miljarder som kan försörja 4,5 miljoner hushåll i Storbritannien. Längre norrut i Storbritannien är Shell, BP och andra bolag involverade i att utveckla koldioxidinfångning och -lagring. Det kommer att hjälpa cement-  och stålindustrin, och annan industri att nå sina klimatmål. Detta brukade vara en framtidsdröm,  men nu händer det. Sju sådana projekt är igång. Vi tror att de är klara till 2025. Mer än 25 andra projekt är i gång. Även med vätgas,  syntetiska bränslen, biobränslen händer det ganska mycket. 
Att frigöra potentialen, skalan, kapiciteten kompetensen inom industrin, att få det att fungera, att genomföra den stora förändringen av samhället, som verkligen behövs; det är det som motiverar mig. Att skynda på den, inte sakta ner den. Då måste vi agera och använda våra röster i enlighet med andemeningen i Parisavtalet. Det är detta som inspirerar mig. Jag vet givetvis att  det är viktigt att tro men till syvende och sist kommer vi att dömas efter vad vi faktiskt levererar på vår 1/4/20-gigatonutmaning. Det är nu det gäller. 
Tack. 
(Applåder) 
Lindsay Levin: Kom tillbaka. Björn Otto, tack. Tack så mycket för detta. Tack för det. Hjälp oss nu med det riktigt svåra. För under tiden är det så många bolag som fortsätter med ny utvinning. Hur stämmer det med vad du nyss berättat? 
BOS: Det är en väldigt viktig fråga, ska man fortsätta utvinna,  ska man fortsätta producera; vad ska man göra med det? Bara genom att titta på siffrorna, så är det så att utvinningen av olja och gas har minskat med nästan 55% de senaste åren. Det är den lägsta nivån på 16 år, så jag tror att vi ser en förändring. En del bolag har aviserat att de avser minska produktionen. Jag tror att alla bolag inser att om vi ska uppnå Parisavtalets ambitioner eller om vi ska ha ett drägligt klimat, då måste oljebehovet minska. Så till frågan om tidpunkten. Hur ska man balansera det? Man kan inte sluta leverera en produkt som samhället inte är redo att sluta använda. Jag tror att om vi verkligen vill skynda på en nedgång i produktionen av olja och gas, då måste efterfrågan ändras. Säkerställ att vi ser verkliga förändringar i användningen av elbilar, mer investeringar i det förnyelsebara. 
LL: Och samtidigt förstås, så arbetar många av de här bolagen för att hindra förändringen. Men mot bakgrund av felaktig och missvisande information; kan du berätta lite om öppenhet? Hur ska förtroende skapas med en sådan historia och med pågående lobbying? 
BOS: Ja. Men vet du, jag kan inte anklagas för alla felgrepp... 
LL: Jag anklagar inte dig, jag frågar. 
BOS: Eller för all del, äran för allt fantastiskt som har uträttats. Men vad kan säga är att om du tittar framåt, så tror jag att industrin måste vara mycket mer transparent i framtiden. 
LL: Okej. 
BOS: Jag tror att en stor del av öppenheten handlar om hanteringen av kol, info om investeringar, men också om hur man använder sin röst och hur man deltar i den offentliga debatten. Personligen tror jag... Du har sett rapporterna som publicerats, där man granskar medlemsorganisationer, det är nog ett viktigt steg. Jag tror att vi måste förvänta oss och begära större öppenhet från den här industrin och från andra industrier i den här övergången. 
LL: Okej. Tack ska du ha. 
BOS: Tack. 
(Applåder) 
