För ungefär 10 000 år sedan började människan med lantbruk. Den agrikulturella revolutionen var en vändpunkt i vår historia som gjorde det möjligt för människan att bosätta sig, bygga och skapa. Kort sagt, så gjorde agrikulturen civilisationens existens möjlig. Idag består ungefär 40 procent av vår planet av lantbruksmark. Dessa lantbruksmarker är utspridda över hela världen och utgör bitar av ett globalt pussel som vi alla står inför: Hur kan vi i framtiden föda varje människa i en växande befolkning med en hälsosam diet? För att nå detta mål så behövs det inget mindre en än andra agrikulturell revolution. Den första agrikulturella revolutionen kännetecknades av expansion och exploatering, och mättade människor på bekostnad av skog, djurliv och vatten och destabiliserade klimatet under processen. Detta får inte ske nästa gång. Lantbruk kräver ett stabilt klimat med förutsägbara årstider och vädermönster. Det innebär att vi inte kan fortsätta med att utöka vår lantbruksmark eftersom vi då också underminerar de miljömässiga förutsättningarna som gör agrikultur möjligt över huvud taget. Istället måste nästa agrikulturella revolution på lång sikt öka avkastningen från våra nuvarande lantbruksmarker och samtidigt skydda biologisk mångfald, spara vatten och reducera föroreningar och utsläpp av växthusgaser. Så hur kommer framtidens bondgårdar att se ut? Den här drönaren är en del av en grupp som övervakar grödorna nedanför. Den här bondgården ser kanske slarvig ut men är i själva verket noggrant konstruerad för att fläta samman grödor och boskap med vilda livsmiljöer. Konventionella lantbruksmetoder röjde stora bitar mark där de planterade en enda gröda, vilket utrotade djur- och naturlivet och släppte ut stora mängder växthusgaser i processen. Den här metoden strävar efter att rätta till den skadan. Samtidigt så jobbar grupper av fältrobotar med att förflytta sig mellan grödorna där de tillsätter gödsel i vissa doser. I jorden samlar hundratals sensorer data om näringsämnen och vattennivåer. Den här informationen reducerar icke nödvändig vattenanvändning och berättar var de bör tillsätta mer eller mindre gödsel istället för att orsaka förorening genom att duscha det över hela bondgården. Men framtidens bondgårdar består inte bara av sensorer och robotar. Den här tekniken är utforma för att hjälpa oss att producera mat på ett sätt som arbetar med miljön istället för emot den, och tar de lokala ekosystemens variationer i beaktning. Agrikulturella metoder som kostar mindre kan också uppnå dessa mål och är mer lättillgängliga för många lantbrukare. Ett flertal liknande metoder används redan idag och kommer få en allt större effekt allt eftersom fler lantbrukare tar dem i bruk. I Costa Rica har lantbrukare länkat ihop lantbruksmark med tropiska livsmiljöer så framgångsrikt att de har bidragit till en fördubbling av landets skogsareal. Detta ger mat och hemvist till djur- och naturlivet så väl som naturlig pollinering och skadedjursbekämpning från fåglar och insekter som dessa lantbruk lockar till sig och producerar mat samtidigt som det återställer planeten. I USA så föder köttbönder upp boskap på gräsmarker som består av inhemska arter och framställer en värdefull proteinkälla genom produktion som lagrar kol och skyddar biologisk mångfald. I Bangladesh, Kambodja och Nepal kan nya metoder att odla ris på leda till en drastisk minskning av växthusgasutsläpp i framtiden. Ris är en basföda åt tre miljarder människor och den främsta inkomstkällan hos miljontals hushåll. Mer än 90 procent av allt ris odlas i vattendränkta fält, som använder mängder av vatten och släpper ut 11 procent av de årliga metangasutsläppen, vilket utgör en till två procent av de årliga globala utsläppen av växthusgaser. Genom att experimentera med nya rissorter, bevattna mindre och använda sig av mindre resurskrävande planteringsmetoder, har lantbrukare i dessa länder redan utökat sina inkomster och avkastningar, samtidigt som de reducerat växthusgasutsläppen. I Zambia investerar flertalet organisationer i lokala metoder för att förbättra grödeproduktionen, minska avskogning och utöka lokala lantbrukares levebröd. Dessa insatser beräknas utöka grödeavkastningen med nästan en fjärdedel under de kommande årtiondena. Om de kombineras med metoder för att bekämpa avskogning i regionen kan de leda landet mot en motståndskraftig, klimatfokuserad lantbrukssektor. Och i Indien, där uppemot 40 procent av den skördade maten går till spillo på grund av dålig infrastruktur, har lantbrukare redan börjat tillämpa soldriven kylförvarning som hjälper tusentals bönder ute på landsbygden att bevara sin skörd och bli en livskraftig del av försörjningskedjan. Alla dessa metoder kommer behövas, från de mest högteknologiska till de minst kostsamma, för att revolutionera lantbruket. Högteknologiska uppfinningar kommer att förstärka klimat- och besparingsfokuserade inställningar till lantbruk, och stora producenter behöver investera i tillämpningar av metoderna. På samma gång måste vi göra de billigare metoderna lättillgängliga för mindre lantbruk. Den här visionen om framtidens lantbruk kräver också en global omställning mot en mer växtbaserad kost och stora minskningar av matsvinn, vilket kommer att minska trycket på marken och möjliggöra för lantbrukare att göra av vad de redan har. Om vi optimerar matproduktionen, både på land och i hav, så kan vi föda mänskligheten inom jordens miljömässiga begränsningar, men marginalerna för misstag är få och det kommer krävas globalt samarbete på aldrig tidigare skådad nivå och samordning av de lantbruksmarker som existerar idag. 
