Jag är konstnär. Att vara konstnär är det bästa jobbet som finns och jag tycker verkligen synd om varenda en av er som måste tillbringa era dagar  med att upptäcka nya galaxer eller rädda mänskligheten från den globala uppvärmningen. 
(Skratt) 
Men att vara konstnär  är också ett skrämmande jobb. Jag tillbringar varje dag, från nio till sex, så här. 
(Skratt) 
Jag har till och med skaffat  en sidokarriär som enbart går ut på att klaga över svårigheterna  i den kreativa processen. 
(Skratt) 
Men i dag vill jag inte prata om  vad som gör mitt liv svårt. Jag vill prata om vad som gör det enkelt. Och det är ni och det faktum att ni talar ett språk flytande, förmodligen utan att ni ens är medvetna om det. Ni kan läsa bilder flytande. Att dechiffrera en sådan där bild kräver rätt mycket  intellektuell ansträngning. Men ingen har någonsin lärt er hur det funkar, ni kan det bara. 
College, shopping, musik. Det som gör ett språk kraftfullt är att man kan ta ett komplext koncept och kommunicera det i en väldigt enkel, effektiv form. De här bilderna representerar exakt samma koncept. Men när ni tittar på, till exempel, college-hatten så vet ni att den inte representerar accessoaren man har på huvudet när man får sitt diplom, utan snarare hela konceptet college. Teckningar kan inte bara  kommunicera bilder, de kan också väcka känslor. Säg att du kommer till  en obekant plats och ser det här. Du känner glädje och lättnad. 
(Skratt) 
Eller en vag känsla av obehag eller kanske rent av panik. 
(Skratt) 
Eller härlig frid. 
(Skratt) 
Men illustrationer är förstås mer än bara grafiska ikoner. Om jag ville berätta om  den moderna tidens kamp skulle jag börja med armstödet  mellan två säten på ett plan och två armbågar som slåss. Det jag älskar med det här  är den universella lagen om att man har 30 sekunder  på sig att slåss om det och när det väl är ens eget så får man ha det resten av resan. 
(Skratt) 
Kommersiell flygtransport är full av de här bilderna. Om jag vill illustrera konceptet obehag så är inget bättre än de här nackkuddarna. De är designade för  att göra en mer bekväm - 
(Skratt) 
fast det gör de inte. 
(Skratt) 
Så jag sover aldrig på flygplan. Något jag gör ibland är att falla  i en sorts smärtsam koma. När jag vaknar upp ur den har jag en hemsk smak i munnen. Smaken är så dålig att den inte kan beskrivas med ord, men den kan ritas. 
(Skratt) 
Grejen är att jag gillar att sova. Och när jag sover föredrar jag verkligen att skeda. Jag har skedat nästan på proffsnivå i nära 20 år, men under all denna tid  har jag aldrig förstått vad man ska göra med den nedre armen. 
(Skratt) 
(Applåder) 
Och det enda - det enda som gör sömn ännu mer komplicerat än att försöka sova på ett flygplan är att ha små barn. De dyker upp vid ens säng  runt klockan fyra på morgonen med någon påhittad ursäkt som "Jag hade en mardröm." 
(Skratt) 
Och då tycker man förstås synd om dem,  de är ju ens barn, så man låter dem komma upp. Jag måste erkänna att först är de väldigt söta och varma och gosiga. Så fort man somnar  börjar de oförklarligt - 
(Skratt) 
att rotera. 
(Skratt) 
Vi kallar det här för helikopterläget. 
(Skratt) 
Ju djupare något är etsat  in i ens medvetande, desto färre detaljer behöver vi  för att få en emotionell reaktion. 
(Skratt) 
Varför fungerar en sådan här bild? Den fungerar för att vi som läsare är oerhört bra på att fylla i luckorna. När man ritar finns det något  som kallas negativt utrymme. Tanken är att i stället för  att rita objektet så ritar man utrymmet runt det. Så skålarna i den här teckningen är tomma. Men det svarta bläcket leder hjärnan till att projicera mat in i ett tomrum. Det vi ser här är inte en flygande uggla. Det vi ser är faktiskt  ett par AA-batterier som står på en nonsens-teckning. och jag animerar scenen genom att  röra min skrivbordslampa upp och ner. 
(Skratt) 
Bilden finns bara i ditt huvud. Hur mycket information behöver vi då  för att framkalla en sådan bild? Mitt mål som konstnär är att använda så lite som möjligt. Jag försöker uppnå  en sådan nivå av enkelhet att om man tar bort ett element till så kollapsar hela konceptet. Det är därför mitt personliga  favoritverktyg är abstraktion. Jag har hittat på ett system  som jag kallar abstraktometern och det fungerar så här. Man tar en symbol, vilken som helst, till exempel hjärtat och pilen, som de flesta av oss skulle läsa  som symbolen för kärlek och jag är konstnär, så jag kan rita det hur realistiskt eller abstrakt som helst. Om jag gör det alltför realistiskt tycker alla att det är äckligt. 
(Skratt) 
Om jag går för långt åt andra hållet  och gör det väldigt abstrakt vet ingen vad det är de ser. Så jag måste hitta det perfekta stället på skalan, i det här fallet är det  någonstans i mitten. När vi har reducerat en bild  till en enklare form blir massor av nya kopplingar möjliga. Och det ger helt nya vinklar  att berätta en historia ur. 
(Skratt) 
Något jag gillar att göra är att ta bilder från väldigt separata  kulturella områden och sammanföra dem. Med lite mer vågade referenser - 
(Skratt) 
kan jag ha ännu roligare. Men jag vet förstås att så småningom blir det så obskyrt att jag börjar förlora en del av er. Som designer är nyckeln  att ha god förståelse för sin publiks visuella  och kulturella vokabulär. Med den här bilden,  en kommentar till OS i Aten, antog jag att New Yorker-läsaren har en grundläggande  föreställning om grekisk konst. Om man inte har det fungerar inte bilden. Men om man har det  uppskattar man kanske de små detaljerna, som ölburksmönstret längst ner på vasen. 
(Skratt) 
En återkommande diskussion jag har  med tidningsredaktörer, som oftast är ordmänniskor, handlar om att deras publik, ni, är mycket bättre på  att ta radikala tankesprång med bilder än ni får erkännande för. Det enda jag tycker är frustrerande  är att det ofta tycks fösa mig mot en liten grupp  väldigt trötta visuella klichéer som anses säkra. Ni vet, affärsmannen som klättrar upp för en stege, sedan rör sig stegen,  förvandlas till en aktiekurva, och vad som helst med dollartecken, det är alltid bra. 
(Skratt) 
Om det finns redaktionella  beslutsfattare här i publiken så vill jag ge er det här rådet. Varje gång en sådan här teckning publiceras dör en pandaunge. 
(Skratt) 
Bokstavligt talat. 
(Skratt) 
(Applåder) 
När är en visuell kliché bra eller dålig? Det är en hårfin gräns. Det beror på berättelsen. År 2011, under jordbävningen  och tsunamin i Japan, funderade jag över en framsida. Jag gick igenom de klassiska symbolerna: den japanska flaggan, "Under vågen utanför Kanagawa" av Hokusai, en av de bästa teckningarna någonsin. Och så förändrades berättelsen när situationen vid kärnkraftverket  i Fukushima gick överstyr. Jag minns TV-bilderna  av arbetarna i skyddsdräkter, som bara gick över området, och det som slog mig var  hur tyst och fridfullt det var. Så jag ville skapa en bild av en tyst katastrof. Det här är bilden jag gjorde. 
(Applåder) 
Tack. 
(Applåder) 
Det jag vill göra är att skapa en aha-upplevelse, för er, för läsaren. Tyvärr betyder inte det att jag får en aha-upplevelse  när jag skapar de här bilderna. Jag sitter inte vid skrivbordet med den legendariska glödlampan  som tänds över mitt huvud. Det krävs faktiskt en väldig långsam, osexig process av minimala designbeslut som sedan, om jag har tur, leder till en bra idé. 
En dag sitter jag på ett tåg och försöker avkoda de grafiska reglerna  för droppar på ett fönster. Så småningom inser jag: "Åh, det är bakgrunden, suddig och upp och ner, innesluten i en skarp bild." Jag tänkte, wow,  det är riktigt coolt, jag har ingen aning om  vad jag ska göra med det. Ett tag senare är jag tillbaka i New York, och jag ritar en bild av att vara fast  i trafikstockningen på Brooklynbron. Det är väldigt irriterande,  men också lite poetiskt. Först senare insåg jag att jag kan ta båda idéerna och sätta ihop dem i den här idén. Jag vill inte visa en realistisk scen. 
Utan kanske göra som poesi, som gör en medveten om att man  redan hade den här bilden med sig, men först nu har grävt fram den och insett att man har  burit den med sig hela tiden. Men likt poesi så är det här  en väldigt ömtålig process som inte är vare sig effektiv  eller skalbar, tror jag. Den kanske viktigaste  färdigheten för en konstnär är empati. Man behöver hantverk och man behöver - 
(Skratt) 
man behöver kreativitet - 
(Skratt) 
tack - för att skapa en sådan där bild. Men sen måste man ta ett steg tillbaka och titta på vad man har gjort från läsarens perspektiv. 
Jag har försökt bli en bättre konstnär genom att bli en bättre observatör. För att bli det började jag med en övning som jag kallar söndags-skissning, som innebar att jag på söndagarna tog ett slumpmässigt föremål jag hittade hemma och försökte se om det föremålet  kunde utlösa en idé som inte hade något att göra med föremålets ursprungliga syfte. Det innebär oftast att det är  helt tomt för mig en lång stund. Det enda tricket som så småningom fungerar är att jag öppnar mitt sinne och går igenom varenda bild  jag har sparat där uppe och ser om något klickar. Och om det gör det, lägger jag bara till  några linjer av bläck för att länka ihop, för att bevara det här mycket korta  ögonblicket av inspiration. 
Den största lärdomen av det var att den verkliga magin  inte sker på pappret. Den sker i huvudet hos den som tittar. När dina förväntningar och din kunskap krockar med mina artistiska intentioner. Din interaktion med en bild, din förmåga att läsa, ifrågasätta, vara obekväm, uttråkad eller inspirerad av en bild är lika viktig som mitt artistiska bidrag. För det är det som förvandlar  en konstnärlig manifestation till kreativ dialog. Så er förmåga att läsa bilder är inte bara fantastisk, den är det som gör min konst möjlig. Och för det tackar jag er så mycket. 
(Applåder) 
Tack. 
(Applåder) 
