Hej vänner. Vad glad jag blir att se er alla här idag. Det är faktiskt exakt det jag säger till dem som besöker oss på La Crosse Public Library. Jag säger det för att jag menar det. Barnen som kommer till vårt bibliotek är mina vänner eftersom att jag bryr mig om deras behov och deras framtid. Jag vill att de ska vara glada och framgångsrika. Jag hoppas att de hittar bra böcker eller en film de finner nöje i. Eller en lösning på ett problem. 
Bibliotek i allmänhet har det här underbara ryktet att de verkligen bryr sig om sina samhällen. Vi lägger ut uppdragsbeskrivningar och målsättningar som säger att vi sammanför våra samhällen med världen utanför. Vi engagerar hjärnor, vi skapar livslånga inlärare. Dessa ideal är viktiga för oss bibliotek, för vi vet att de har förmågan att skapa en bättre värld. En mer sammanlänkad, mer engagerad och empatisk värld. Böcker har makt, information har makt. För de maktlösa i våra samhällen är det desto viktigare att få kontakt med den. 
1995 publicerade Betty Hart och Todd Risley en studie som visade att familjer i arbetarklassen och de som får välfärdsstöd upplever det som vi kallar "30 miljoner ord-klyftan". De kom fram till att barnen i dessa familjer hör så många färre ord per dag att när de nått tre års ålder, finns det en enorm skillnad i deras språkkunskaper. Denna "ordklyfta" följer med dem när de börjar skolan, och resulterar i senare läskunnighet, sämre läskunnighet, och mindre framgångar i allmänhet. Barn behöver höra ord varje dag och de behöver inte bara höra våra vardagliga samtal, de behöver höra ovanliga ord: de som finns utanför vår gemensamma vokabulär på cirka 10 000 ord. 
Jag ska läsa ett kort utdrag ur en barnbok för er av en av våra favoritförfattare i barnavdelningen, Eric Carle. Vissa av er kanske känner till hans bok "Den mycket hungriga larven." Det här kommer från "'Långsamt,  långsamt, långsamt', sade sengångaren." 
"Till slut svarade sengångaren, 'Det stämmer att jag är långsam, tyst och tråkig. Jag är slapp, Jag sölar och jag velar. Jag är också samlad, trött, orubblig, passiv, trög, slö, blid, lugn, lågmäld, obekymrad och, tja, sengångaraktig! Jag är avslappnad och fridfull och jag gillar att leva i lugn och ro. Men jag är inte lat.' Sedan gäspade sengångaren och sade, 'Det är bara sådan jag är. Jag gillar att göra saker långsamt, långsamt, långsamt.'" Ni kan se i det här väldigt korta exemplet från en av våra böcker hur Eric Carle använde 20 olika ord för att få fram en och samma idé till barnen. 
Vi vet att många av familjerna som besöker oss på biblioteket, många av våra vänner, kämpar med sin ekonomi. Vi vet att vissa av dem lever i fattigdom, och inte har tillräckligt att äta eller ett tryggt hem. Vi vet att vår vän James, som besöker oss efter skolan, och bor i ett lokalt härbärge, inte läser på samma nivå som jämnåriga och antagligen aldrig har läst på samma nivå som jämnåriga. Vi vet att vi har en "30 miljoner ord-klyfta" och en motsvarande prestationsklyfta när barnen börjar tredje klass, vilka båda korrelerar med inkomstnivå.  
Vilket ansvar har biblioteken när det gäller dessa klyftor? Hur kan vi hjälpa våra vänner att bli mer framgångsrika, mer utbildade och i slutändan, bättre världsmedborgare? Det börjar med att säkerställa gratis och rättvis tillgång till allt som biblioteken erbjuder dem. Böcker utjämnar spelplanen genom att exponera barn från alla socioekonomiska bakgrunder för ord. På biblioteket erbjuder vi program som utgår från fem kärnaspekter av tidig läskunnighet:  lek, sång, samtal,  läsning och skrivning. Vi erbjuder program för vuxna i form av datorkurser och träning av arbetsförmågor. Att starta ett företag. Vi gör det här jättebra jobbet för våra samhällsmedborgare och samtidigt motarbetar vi det genom att ta ut böter och avgifter från våra stamgäster. 
Idag på La Crosse kan 10 000 av våra kunder inte låna biblioteksmaterial på grund av böter och avgifter. Om vi tittar på våra bostadsområden där fattigdomen är mest utbredd, de områden där 82 procent av alla elever betraktas som ekonomiskt missgynnade, stiger antalet till 23 procent i området. Detta är visserligen lokala siffror, men de stämmer även i resten av landet. I de bibliotek i landet som tar ut böter och avgifter har de fattigaste områdena högst antal personer som är spärrade från tjänsterna. På Colorado State Library var de så oroliga över detta, att de publicerade en rapport och de konstaterade entydigt att det är rädslan för avgifter som håller fattiga familjer borta från bibliotek. 
En kollega tog en tur i en Lyft i Atlanta förra året och han började prata med chauffören om bibliotek, som man gör. Hon berättade att hon under sin uppväxt älskade att besöka det lokala biblioteket. Men nu när hon själv är förälder  med tre egna barn, skulle hon aldrig låta dem skaffa ett bibliotekskort, på grund av bibliotekets strikta deadlines. Hon sade, "Det skulle vara som ytterligare ett kreditkort jag inte kan betala av." 
Samtidigt har andra bibliotek prövat att ta bort avgifter, exempelvis ett i San Rafael som tog bort avgifter för barn. De hade en ökning på 126 procent av ansökningar för barnlånekort inom de första månaderna. När folk inte är rädda för avgifter köar de för att få tillgång till det vi erbjuder. Vad säger vi till folk då? Vi har dessa två åtskilda idéer. 
Å ena sidan kämpar vi för demokrati och vi påstår att vi är här för att alla medborgare ska kunna utbilda sig. Vi är förespråkare för den tidiga läskunnighetens kraft att minska prestationsklyftan och eliminera ordklyftan. Vi säger till folk, "Vi finns här för att hjälpa er." Å andra sidan, ifall du har ekonomiska svårigheter och gör ett misstag, den typ av misstag vem som helst av oss skulle kunna göra - om din tygväska som tillhör biblioteket ligger vid din bakdörr ett par veckor längre än den borde, om du tappar bort en CD, om du spiller kaffe på en bok, finns vi helt plötsligt inte här för dig så mycket längre, för att om det händer, kommer vi få dig att betala för det. Och om du inte kan betala för det, otur för dig. 
Jag har varit bibliotekarie i många år. Under de senaste åren har jag själv betalat över 500 dollar i förseningsavgifter. Nu undrar ni kanske varför. Jag är ju där varje dag och jag vet hur systemet fungerar. Men precis som alla våra vänner på biblioteket är jag också upptagen, tappar kollen, ibland är mitt hus stökigt, och jag har förlagt en och annan DVD under soffan. Jag har varit lyckligt lottad nog att kunna betala dessa 500 dollar under de senaste åren. Även om det var lite motvilligt hade jag ändå råd att göra det. Är det rättvis och rimlig service när några av oss kan betala våra avgifter och fortsätta leva som vanligt, medan andra av oss som gör ett misstag inte längre är välkomna tillbaka? Det är det helt enkelt inte. 
Varför ska vi fortsätta följa en modell som skadar våra mest utsatta stamgäster? Det finns anledningar. Anledningar som exempelvis ansvar. Vissa bibliotek menar verkligen att det är vårt jobb att lära folk att vara ansvariga. De har inte kommit på att det kan finnas sätt att göra det, som inte har med pengar att göra. Det finns även en idé att vi alla delar på resurserna i samhället, och att vi måste turas om. Om jag behåller min "My Little Pony"-film för länge, och någon annan vill se den, så är det orättvist. Och sen är det pengarna. Folk tycker ofta mycket om sina bibliotek och de vill inte att vi ska bli oförmögna att hålla igång vår verksamhet. 
Som tur är kan vi hantera dessa saker på en mängd olika sätt, utan att skrämma iväg våra mest utsatta grupper. Några bibliotek harngått över till en Netflix-modell. Ni känner kanske till detta: du checkar ut saker, och när du är färdig med dem, lämnar du tillbaka dem. Lämnar du inte tillbaka dem, kan du inte checka ut fler saker, men när du lämnat tillbaka dem är allt förlåtet, allt är okej. Du kan checka ut saker igen. Andra fortsätter att ta ut avgifter, men de vill erbjuda alternativ till sina biblioteksgäster, de har till exempel "mat som avgift", där du kan lämna in konserver, eller "läs bort dina avgifter", där du kan läsa bort dina avgifter. Ett annat bibliotek i Wisconsin erbjuder skraplotter vid disken, som du kan skrapa och få 10 eller 20 procent på dina avgifter den dagen. Och sedan finns det benådningsdagar. En dag om året kan du lämna tillbaka ditt försenade material och allt är förlåtet. Ett bibliotek i San Francisco hade en benådningsdag förra året och de välkomnade tillbaka 5 000 kunder som varit blockade. Samma dag fick de tillbaka över 700 000 artiklar som var försenade. Bland dem fanns en bok som var 100 år försenad. 
Jag vet att det låter absurt, men jag vet av egen erfarenhet att folk hellre låter bli att gå till biblioteket än att konfrontera bibliotekariens auktoritet när de har försenade artiklar. Som Michael kanske nämnde så har jag varit bibliotekarie i 15 år och min mamma har inte gått till ett bibliotek på årtionden, för att hon tappade bort en bok när hon var ung. 
Så, dessa är utmärkta små första steg. Men de når inte tillräckligt långt, eftersom att de skapar hinder för folk.  De måste komma på de rätta dagarna, på de rätta tiderna. De måste eventuellt ha extra mat över att dela med sig av. Om de vill läsa bort sina avgifter måste de vara läskunniga. Om vi vill att folk ska börja använda biblioteket igen, borde vi helt enkelt göra oss av med avgifter överhuvudtaget. 
Nu tänker ni kanske att jag har glömt pengaaspekten, vi behöver ju finansiera biblioteken, eller hur? Men det finns några andra saker att beakta när vi tänker på hur avgifter fungerar i en biblioteksbudget. Den första är att avgifter aldrig har varit en stadig inkomstkälla. De varierar alltid, och de har faktiskt fortsatt att minska under de senaste årtiondena. Speciellt när finanskrisen slog till påverkades folks förmåga att betala. Många av de 10 000 vänner  vi har på biblioteket, som inte kan använda det, kanske aldrig kommer kunna betala oss. När vi pratar om att ta bort avgifter, förlorar vi inte pengar så mycket som idén om pengar. För det tredje blir ni kanske förvånade att höra att avgifter generellt, på nationell nivå, utgör cirka en och en halv procent av ett biblioteks budget. Det kan fortfarande vara mycket pengar. Om ni tittar på ett stort bibliotek eller bibliotekssystem kan mängden dollar vara stor. Men det är en sänkning som de flesta bibliotek kan hantera. 
Till slut, och kanske det viktigaste, det kostar oss pengar att ta ut avgifter. När du räknar in alla sätt som vi tar ut avgifter på, material, som post vi skickar ut för att påminna folk om deras avgifter, tjänster som insamlingsförvalting,  till och med telefon- och emailpåminnelser kan kosta biblioteken pengar. Medarbetarnas arbetstid är en stor kostnad för biblioteken; att våra medarbetare står där och pratar med folk om deras avgifter, ibland bråkar med folk om avgifter. När vi eliminerar alla dessa aspekter, ifall vi tar bort avgifter, kan vi kanske spara pengar i våra bibliotek. Eller åtminstone skulle vi kunna omfördela våra anställdas tid på sätt som bättre passar de uppdrag vi talade om. 
Den andra saken jag vill att alla ska förstå är att avgifter faktiskt inte fungerar på det sättet vi tror. Debatten om avgifter - huruvida vi ska ta ut avgifter, hur mycket det ska kosta, är inget nytt. Vi har pratat om det i nästan 100 år. Lika länge som den där boken var försenad. Studie efter studie visar att orsaken till att bibliotek tar ut avgifter är en stark övertygelse om att det är effektivt för att få tillbaka material i tid, men det finns inga belägg för detta. I princip tar vi ut avgifter för att vi alltid tagit ut avgifter. Det bästa alternativet för era bibliotek är att sätta sina uppdrag främst. De kommer att göra det om deras medlemmar ber dem om det. 
När ni går härifrån hoppas jag att ni besöker era offentliga bibliotek, pratar med era bibliotekarier, prata med grannar och bekanta som arbetar i biblioteksstyrelser. Berätta för dem att ni vet hur viktigt läskunnighet är för alla i samhället, att om våra bibliotek verkligen finns till för alla, borde de göra sig av med avgifter och omfamna hela sitt samhälle. 
Tack. 
(Applåder) 
