Paleontologi. Jag vet vad ni tänker. Jurassic Park. Kanske Ross från Vänner. 
(Skratt) 
Kanske till och med Indiana Jones? Men det är arkeologi. Jag ska visa er lite riktig paleontologi. 
Först och främst ska vi ta ett steg tillbaka i tiden. Inte hela vägen till Jura,  i varje fall inte än, utan till 21 januari 2021, när jag fick ett e-mail om en intressant upptäckt  i Rutland i Midlands Som paleontolog kan ni säkert föreställa er att jag får oräkneliga mail och meddelanden från personer som säger ”Åh, vi har upptäckt ett coolt fossil.” För att vara fullständigt  uppriktig  är det oftast fråga om en konstigt formad sten. 
(Skratt) 
Men vad jag inte visste var att det var  ett mail som skulle förändra mitt liv. Fyndet hade gjorts i Rutland Waters naturreservat av Joe Davis, som arbetar för Leicestershire and  Rutland Wildlife Trust som driver reservatet i samarbete med Anglian Water, som äger marken. När han utförde rutinunderhåll i en av reservatets laguner sänkte Joe vattennivån och upptäckte av en slump  den här strukturen. Han var osäker på vad det var och tänkte, “Kan detta kanske vara en gammal rörbit, eller kanske är det ett dinosaurieskelett?”  skämtade han. Lyckligtvis tänkte Joe, “Skulle det kunna vara en viktig upptäckt?” Han sökte experthjälp, vilket var avgörande. 
När dessa bilder dök upp i min inkorg kände jag genast igen dem som stora kotor från ryggraden på en Ichtyosaur, eller som den också kallas, havsdrake. Men jag behöver förklara  det namnet lite, för de är inte drakar. Tyvärr. De är inte heller simmande dinosaurier. Eller Loch Ness-monstret på turné för den delen. Och de är definitivt inte, som BBC har kallat dem, “fossil av dinosauriedelfin-havsdrakar”. 
(Skratt) 
Hemskt. 
Ichtyosaurer är faktiskt en häftig grupp urgamla marina reptiler som levde i de förhistoriska haven när dinosaurier härskade på land. Precis som nutida valar och delfiner födde de levande ungar, och de andades luft. Tyvärr dog Ichtyosaurerna ut för ungefär 90 miljoner år sedan. Vår Rutland-Ichtyosaur levde under tidiga Jura, för runt 180 miljoner år sedan. Vid den här tiden låg Rutland långt under vattenytan, täckt av ett tropiskt hav. 
Jag har ägnat det mesta av min karriär på ungefär 14 år åt att studera tusentals Ichtyosaurer. Och det har varit ett sant nöje att resa världen runt och studera massor av ichtyosaurer. Så när jag tog emot dessa bilder visste jag direkt att det kunde vara någonting verkligt speciellt. Så klart, bara genom att titta på foton, är det svårt att veta om det kommer vara något unikt eller om det bara är några kotor. Efter att ha pratat med en annan expert på marina reptiler, dr Mark Evans, som också fick bilderna, bestämde vi oss för att besöka platsen i februari. Och jag ledde en miniutgrävning, en utforskande undersökning för att se vad vi skulle hitta. En kall februaridag, när marken bokstavligt talat var frusen under våra fötter, efter att ha tillbringat mycket tid på att minutiöst ta bort juralera runt skelettet blev vi paffa för vi avslöjade vad som verkade vara ett gigantiskt skelett olikt något som hittats i Storbritannien tidigare. Uppenbarligen var detta en stor grej. 
Men vi var tvungna att snabbt stilla vår upphetsning. På grund av de fuktiga vinterförhållandena och det faktum att skelettet var väldigt skört, var det inte rätt tid att gräva fram denna ichyosaur. Så tyvärr, vilket kan verka  kontraintuitivt, var vi tvungna att begrava ichtyosauren igen. Och täcka den med plast och sen juraleran. För ni måste ha i åtanke att detta, så klart, är ett aktivt naturreservat. Och naturreservatet fick höja vattennivån igen. Och ichtyosauren åkte  tillbaka ner under ytan, men där var ändå skyddad. Och sen fick vi vänta i vad som kändes som miljontals år. 
(Skratt) 
Sex månader senare  var vi tillbaka på plats men den här gången med ett superbt team med paleontologer. När vi kom fram fick vi ta vid där vi hade avslutat. Så vi fick ta bort plasten och leran som legat där sen Jura, och börja blotta lite mer av skelettet. Vi var för ambitiösa i februari. Vi trodde, baserat på den lilla grävning vi gjorde, vår endagsutgrävning, att vi antagligen skulle kunna få upp hela skelettet ur marken på bara en vecka. Så fel vi hade. Skelettet var mycket större,  viktigare och mer komplett än någon av oss kunnat tro. Och det fördubblade  tiden vi behövde lägga. Vi var där sammanlagt fjorton och en  halv dag, uppdelat på tre veckor, och det var dessutom väldigt långa dagar, från soluppgång till solnedgång. 
När teamet grävde ut ichtyosauren fick vi också leta efter andra typer av fynd i massorna som omgav ichtyosauren. Så här i min hand håller jag faktiskt en av ichtyosaurens frilagda tänder. Vi fann dessutom hundratals sådana här bläckfiskliknande ammoniter, vi hittade massor av fossila skal, och de är väldigt viktiga, för de hjälper till att skapa en bild av hur detta uråldriga ekosystem där ichtyosauren levde såg ut. Vårt team behövde dessutom arbeta fort. Det var något av en kamp mot klockan, eftersom när vi hade frilagt skelettet, var risken stor att det skulle börja förfalla ännu mer. Så medarbetare, som dr Emma Nicholls här, fick applicera ett förstärkningsmedel, ett tunt lim som går in i benen, och gör dem mer stabila så att man kan ta upp skelettet ur marken. 
När skelettet var helt frilagt kunde vi sen dokumentera och sammanställa alla våra mätningar. Skallen till exempel. Nigel här, som ledde utgrävningen  tillsammans med mig, fokuserade på den konserverande delen av arbetet och såg till så att ichtyosauren var säker genom hela utgrävningen. Nigel håller en normalstor ichtyosaurskalle. Jämför storleken med giganten från Juraperioden som vi grävde ut. Ganska fenomenalt. Och denna ichtyosaur, skall tilläggas,  som Nigel håller, är faktiskt av en art som jag döpte efter honom för några år sedan, nämligen Ichthyosaurs larkini. 
Under utgrävningen skapade en av våra medarbetare, Steve Dey, en underbar  fotogrammetrisk modell. Fotogrammetri är en intressant teknik där man tar tusentals foton, lägger ihop dem och bygger en tredimensionell modell. Och det ni tittar på först här, är en grundmodell som vi gjorde i februari. Men kolla på det här klippet. När vi börjar zooma in kan man se lite av ryggraden som vi avtäckte i februari. Det är ganska coolt, tredimensionellt. Men titta nu, vi kan lägga in hela skelettet som vi avtäckte under sommaren. Den större utgrävningen. Nu kan vi zooma in och ni kan se alla de mindre detaljerna i benen i tre dimensioner. Och som av ett trollslag har vi tagit bort juraleran. Nu zoomar vi ut och kan verkligen se hur komplett ichtyosauren är. Den början precis vid nosspetsen hela vägen ner till kotor små  som mynt. Ganska häftigt. Och vi kan till och med välja ut individuella ben och undersöka dem i tre dimensioner, så här. Det är denna typ av teknik som man kan säga revolutionerar paleontologin. Vi kan samla in all denna data när icchtyosauren är kvar i marken. Innan vi ens tagit upp något. Nu när vi har grävt upp allt från marken har vi fortfarande datan, och vi kan skicka den till våra kollegor runt om i världen. 
Så klart, nu när den är avtäckt, här tar jag en tupplur, är det dags att få upp denna jurajätte ur marken. Det är mycket lättare sagt än gjort när man handskas med ett så komplett och tungt fossil som väger flera ton. 
Första anhalten var att gräva en ränna hela vägen runt skelettet. Anledningen till det var att vi  behövde komma in under  det så at vi kunde påbörja processen med gipsinpackning. Så de vita detaljerna man kan se i bilden, de är inte snö, även om det var väldigt kallt vissa dagar, det är faktiskt gips. Gipsinpackning är en viktig process  inom paleontologin. Vi använder gipsformar som har som uppgift att ta hand om och skydda benen och omgivande sediment så att vi kan flytta dem från fältet till labbet där vi kan analysera  fossilet och sedimentet och få reda på vad det är. För det stora skallblocket och  torsoblocket måste vi också tillverka en träram för att hjälpa  till att bära den enorma vikten. 
Efter ett antal utmaningar i arbetet lyckades vi till slut  flytta hela skelettet efter att ha delat upp det i mer hanterbara block. Men det här blocket, som innehåller  huvuddelen av kroppen, vägde ett och ett halvt ton. Det flyttas faktiskt av, vilket är ganska trevligt, det flyttas faktiskt av Joe Davis som upptäckte ichtyosauren. Detta var en intressant stund för teamet, ett ganska känslosamt ögonblick, eftersom vi lagt ner  så mycket tid och energi i vår ichtyosaurutgrävning, och detta ögonblick när vi flyttade den sista delen från sin sista vila, 180 miljoner år tidigare. 
Den tionde januari 2022, nästan ett år efter att Joe gjorde den otroliga upptäckten, skickade Anglian Water och University of Manchester ut ett gemensamt pressmeddelande där man offentliggjorde fyndet. Här sitter Joe och jag i BBC Breakfast Studio och pratar om upptäckten och visar den för världen. Otroligt nog blev historien viral. Vi togs upp på en mängd  olika plattformar, tv, radio, tidningar och  överallt på sociala media. Vi var begeistrade av det här, det var otroligt, ett fantastiskt gensvar på vår vackra ichtyosaur. 
Men en fråga är, vad, tror ni, är det som gör att vår ichtyosaur väcker så mycket intresse? Först och främst, gillar alla ett häftigt fossil, speciellt när det är stort och komplett. Så det kan man verkligen bocka av. Men denna ichtyosaur var verkligen ett topprovdjur, alla överst i sin näringskedja i havet under jura. En sak till att bocka av. Jag ska erkänna att detta  är en häftig bild, även om det är jag som ligger ner igen. 
(Skratt) 
Men dessutom, en sak till som är viktig att påpeka är att Storbritannien är  ichtyosaurernas födelseort. Ichtyosauren här på bilden, som var det första  exemplaret av ichtyosaurus som undersöktes vetenskapligt, hittades av Mary och Joseph Anning för över 200 år sedan i Lyme Regis vid Dorsets kust. Nuförtiden, när man hittar  ichtyosaurer i Storbritannien, återfinns de oftast vid Somersets, Dorsets och Yorkshires kustlinjer. Och det är på grund av den konstanta erosionen av stranden och klipporna. Man kan ha turen att hitta, kanske, en eller två isolerade kotor på stranden om man letar. Men att hitta ett helt skelett, speciellt ett stort,  längs kustlinjen är väldigt sällsynt. Det är därför upptäckten av  Rutland-ichtyosauren mitt i landet så ovanligt frilagt, är så extraordinärt ovanligt. 
Så vad händer nu för vårt speciella exemplar? Trots pågående planer på att ersätta Rutland Waters  naturreservat med “Joerassic Park”, 
(Skratt) 
Förlåt. Förlåt. Jag ber om ursäkt. Samla mig. Nej, nästa stora steg är att Nigel ska rengöra och bevara hela skelettet. Och det kommer ta minst två år att komma så långt. Vid det laget kan jag och resten av teamet studera ichtyosauren så detaljerat som möjligt och sen förbereda den för sin kommande utställning i Rutland, där den kommer att locka förhoppningsvis miljoner människor från hela världen att komma och se vårt exemplar och förundras över jätten från Jura och förstå den dolda historien under sina fötter. 
Vilken otrolig resa. När det gäller fossilfynd är det alltid en gnutta tur inblandad. Ni vet, att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt. Vissa söker efter något liknande hela sina liv och kommer aldrig ens nära. Det roliga är att Joe inte ens letade efter detta. Han snubblade verkligen bara över denna exceptionella upptäckt. Med sina tio meter i längd är Rutland-ichtyosauren  det mest kompletta skelettet av en stor förhistorisk reptil som någonsin hittats i Storbritannien. Denna unika upptäckt representerar ett av de viktigaste fynden i brittisk paleontologihistoria. På ett personligt plan, att leda denna utgrävning och avtäcka denna gigant från Jura, är en av höjdpunkterna i min karriär. 
Tack så mycket för att ni låter mig dela denna resa med er. 
(Applåder) 
