För fem år sedan stod jag på denna scen för att tala om relationer mellan människor och maskiner. Idag står jag här enbart för att tala om relationer mellan människor. 
Jag säger ofta i mina tal om artificiell intelligens att människor alltid kommer ha monopol på ondska. Det är inget hot utan bara en påminnelse om att vi människor har ett val. Vi är inga algoritmer. Vi måste inte följa regler eller budord  eller lagar eller avtal. Vi har dem. Men vi väljer. 
Låt oss nu därför tala om de val vi träffar. Om sådant som är svart eller vitt. Om Rysslands krig mot Ukraina. Om gott och ont. 
Min livserfarenhet förberedde mig tidigt på att känna igen ondska. Inte mitt liv som schackspelare. Inte ens när jag blev historiens yngsta världsmästare. Nej. Min relevanta erfarenhet har jag fått där jag föddes och växte upp, i det som Ronald Reagan korrekt kallade “ondskans imperium”, Sovjetunionen. Som ung stjärna i det schacktokiga Sovjetunionen på 70- och 80-talen hade jag många privilegier som mina landsmän inte hade. Jag kunde resa till väst bortom järnridån där det mycket snabbt gick upp för mig att väst var den fria världen och inte vi, oavsett vad kommunistpropagandan än lärde oss. 
Till sist fick jag problem eftersom jag pratade om dessa åsikter. Något som människorättshjälten och kongressledamoten John Lewis hade kallat “bra problem”. Min kritik av sovjetsystemet och mina lovord för USA var illa nog. Men det blev ännu värre på grund av var det publicerades. [Playboy-intevju: Garri Kasparov] 
(Skratt) 
Mina kommentarer var nästan en lika stor skandal som den sovjetiska filmstjärnan Natalia Negodas nakenbilder i Playboy samma år. Jag var bara tvungen att säga ifrån och använda mitt kändisskap för att försvara yttrandefriheten i Gorbatjovs sönderfallande imperium. Året därpå, i oktober 1990, under min VM-match mot Anatolij Karpov i New York vägrade jag spela under Sovjetunionens hammare och skära och krävde att få spela under den ryska fanan. Sovjetunionen levde endast ett år till innan det föll samman på juldagen 1991. 
Det var ett stort ögonblick i historien! Som vi firade. Ondskans imperium hade fallit, framtiden såg ljus ut. Men likväl, åtta år senare, den 31 december 1999 blev en före detta överstelöjtnant i KGB president i Ryssland. Hans namn var Vladimir Putin. Hur detta skedde är en lång, smärtsam historia. Faktum är att jag skrev en bok om det 2015 som heter “Vintern kommer”. Ingen originell titel, det medges. 
(Skratt) 
Men jag gillar “Game of Thrones”. 
(Skratt) 
Jag tyckte också det var lämpligt eftersom det var en varning. Undertiteln var viktigare: “Varför Vladimin Putin och den fria världens fiender måste stoppas.” Utgivaren gillande den förresten inte. “Fiender.” Det lät för hårt. Lät som kallt krig. 
“Absolut”, sade jag. “Kallt krig eftersom vintern kommer.” 
(Skratt) 
Ja, nu är vi här, 17 år senare. Skulle jag skriva en uppföljare skulle den få heta “Vintern är här”. Och undertiteln skulle bli “För h-e, jag sa ju det”. 
(Skratt) 
Faktum är att min första varnande artikel publicerades i Wall Street Journal den 4 januari 2001. Jag såg ondska för jag hörde ondska. Putin berättade precis vad han var. Vi behövde bara lyssna. När Putin sade att det inte finns något sådant som en före detta KGB-agent visste jag att Rysslands bräckliga demokrati var i fara. När Putin sade att Sovjetunionens kollaps var 1900-talets största geopolitiska katastof visste jag att Rysslands nyligen självständiga grannländer var i fara. Och när Putin höll tal 2007 under säkerhetskonferensen i München om en återgång till inflytandesfärer visste jag att han var redo att sjösätta sin plan. Språket påminde om Molotov-Ribbentrop-pakten 1939. Språket som Hitler och Stalin använde för att dela upp Europa. Och ett år senare, 2008, invaderade Putin republiken Georgien. 2014 Ukraina. 
Det är en paradox, inte sant? Diktatorer ljuger om allt de gjort men ofta berättar de precis vad de tänker göra. Bara lyssna. Den som är överraskad av Putins krig i Ukraina kan inte känna till hans långa historia som började med det andra tjetjenska kriget i Grosnyj för över tjugo år sedan. Vladimir Putin har varit en krigsförbrytare från början. 
Så 2005, medan jag fortfarande var rankad etta i världen, drog jag mig tillbaka från professionellt schackspel för att bilda en pro-demokratisk, anti-Putin-rörelse i Ryssland. Som ni kan se gick det inte så bra. Men det handlade inte om att vinna eller förlora. Det var min moraliska skyldighet i enlighet med de sovjetiska dissidenternas slogan: “Gör det du måste så får det bli som det blir.” Både mina vänner och kritiker sa till mig “Garri, du är schackspelare, inte politiker. Detta är inte schack. Du ser allt i svart eller vitt. Politik är en gråskala. Du måste kompromissa.” Verkligen? De som marscherade fredligt med mig för ett fritt Ryssland är antingen i exil som jag. Eller i fängelse som Alexei Navalnyj. Eller till och med mördade som Boris Nemtsov. 
Kompromissa? Inte svart eller vitt? Är ni säkra? Kompromissa med detta? Man kan inte betrakta bilderna från Ukraina de senaste veckorna och säga att ren ondska inte finns. Mariupol förstört, Butja slaktat, tågstationen i Kramatorsk massakrerad. Och det värsta ligger framför oss. 
Och dessa skräckbilder är inte från Polen 1945. Inte från Rwanda 1994. Inte Aleppo 2016. Detta är Europa denna vecka. Hur kunde det hända? Hur glömde vi vad onskan kan göra? Vi har förlorat den generation som bevittnade andra världskriget. Annars förbehåller vi det absolut onda för skönlitteraturen. 
I sagorna tror man på verklig ondska. Det goda är svårare att definiera. Det finns ingen ren godhet. Om någon säger att de vet vad ren godhet är så är det nog ondska. 
(Skratt) 
I sagoberättelser om hobbitar och älvor och dvärgar fanns idén att det goda finns i olika skepnader, ofta inbegripna i konflikt. Men de måste förenas om de möter det absolut onda. Godheten håller inte med. Ondskan säger: “Aldrig mer oenighet.” Så var livet i det sanna Mordor, Sovjetunionen. Det är vad Putin önskar för Ryssland och världen. 
Vi firade det kalla krigets slut, men alltför länge. Vi glömde att ondskan aldrig dör. Den kan begravas en stund under resterna av Berlin-muren men den växer upp igen genom sprickorna i vår likgiltighet. 
Vi kallade det diplomati när Putin omfamnades av den fria världens ledare som en jämlike trots sina brott. Vi kallade det engagemang när vi köpte rysk olja och gas för biljoner. Pengar som byggde upp Putins polisstat och hans krigsmaskin. Låt oss säga precis som det är: Det var undfallenhet, vi var kollaboratörer. 
Nu för tiden föredrar vi att fokusera på hemmafronten. Vi grälar om det förgångna, vi fantiserar om framtiden medan vi ignorerar nutiden. 
När filmen väl är producerad kan den inte ändras. Erkänn misstagen från det förgångna men låtsas inte som om de kan fixas. Det är nutiden som måste fixas. Gårdagens hjältar var långtifrån perfekta. Men världen vi lever i är bättre på grund av dem. Inte heller vi kan vara perfekta. Men vi måste alltid försöka bli bättre. 
Som schackspelare vet jag att strategi är hur dagens beslut påverkar framtiden. Hur storslagna våra planer än är för de kommande två, fem eller tio dragen så är det drag vi gör nu det som bestämmer framtiden. 
Ukraina är nu vid frontlinjen i kriget, det globala kriget mellan frihet och tyranni. Kriget som den fria världen inte ville erkänna att det existerade. Det kan inte längre ignoreras. 
Modiga ukrainare slåss utav helvete och dör just nu för att påminna oss om att inte ta friheten för given. Putin, liksom varje diktator före honom, underskattade de fria människornas fria vilja. De förtjänar varje vapen, varje resurs för att vinna detta krig. Därför att de slåss för oss. Inte bara för ett helt och fritt Ukraina. 
Alla som för tio år sedan sade till mig att jag hade fel säger nu att jag har rätt. Tyvärr. Men vi upprepar fortfarande samma misstag och tänker att vi kan hanka oss fram utan att ta risker, utan att ta ställning. Priset för att stoppa en diktator går alltid upp efter varje dröjsmål, varje tveksamhet. Om man möter ondskan halvvägs så är det ändå en seger för ondskan. 
Ondskan frestar oss med vår svaghet, med vår längtan efter bekvämlighet, att vara trygg, försiktig, rationell, civiliserad. Vilken sorts civilisation slåss vi för om vi återigen tillåter krigsbrott och folkmord? Vilken sorts värld lämnar vi efter oss till våra barn och barnbarn om vi bara talar om det förgånga och framtiden och blundar för mord och elände i nuet? 
Detta är inte schack. Detta är inte ett krig mellan motsatta färger utan mellan motsatta värderingar. Frihet, liv och kärlek mot tyranni, död och hat. 
Detta är inte schack. Men ibland är det svart eller vitt. Ibland måste man slåss för det man tror på. Eller förlora det. 
Detta är inte schack. Det finns inga drag, inga kompromisser i vår kamp mot den sanna ondskan. Vi vinner eller förlorar. Alltså måste vi slåss. Alltså måste vi vinna. (Ukrainska) Slava Ukraini! Ära åt Ukraina. Ära åt friheten. 
Tack. 
(Applåder) 
