Jag var den första kvinnliga presidenten i en afrikansk nation. Och jag tycker att fler länder  borde prova på det. 
(Skratt) 
(Applåder och jubel) 
När glastaket väl har krossats, kan det aldrig lagas igen, hur mycket någon än skulle försöka göra det. När jag mottog presidentskapet i Liberia i januari 2006, stod vi inför väldiga utmaningar som land efter en konflikt: en kollapsad ekonomi, förstörd infrastruktur, dysfunktionella institutioner, enorma skulder, uppsvälld statsförvaltning. Vi stod också inför utmaningarna för dem  som hade blivit bortglömda. De huvudsakliga offren i alla inbördeskrig: kvinnor och barn. 
Min första dag på kontoret var jag förväntansfull ... och jag var utmattad. Det hade varit en väldigt klättring till dit jag var. Kvinnor hade varit de som hade lidit mest i vår inbördeskonflikt, och det hade varit kvinnor  som hade löst den. Vår historia berättar om många kvinnor fyllda av styrka och handlingskraft. En ordförande för  Förenta Nationernas generalförsamling, en känd domare för en regional domstol, en rektor från University of Liberia. Jag visste att jag måste forma ett väldigt starkt lag med kapacitet att ta itu med vår nations utmaningar. 
Och jag ville sätta kvinnor på alla toppositioner. Men jag visste att det inte var möjligt. Och då nöjde jag mig med att sätta dem på strategiska positioner. Jag rekryterade en väldigt kunnig ekonom från Världsbanken till att bli vår finansminister, för att leda vår insats för skuldlättnad. En annan till att bli utrikesminister, för att återaktivera våra bilaterala och multilaterala förbindelser. Den första kvinnliga polischefen för att rikta in sig på rädslorna hos våra kvinnor, som hade lidit så mycket  under inbördeskriget. En annan till att bli  jämställdhetsminister, för att kunna garantera beskydd  och deltagande hos kvinnor. Tids nog, justitieministern, ministern för den offentliga förvaltningen, jordbruksministern, handels- och industriministern. 
Deltagande och ledarskap var utan motstycke i min administration. Och även om jag visste att det inte fanns tillräckligt med kvinnor med erfarenhet nog att forma en regering med enbart kvinnor - som jag ville - nöjde jag mig med att tillsätta flera kvinnor på lägre ledningsnivåer, som företagsledare, som administratörer, i lokala styrelser, i diplomatisk tjänst, i domarkåren, i offentliga institutioner. Det fungerade. 
I slutet av 2012, hade vår ekonomiska tillväxt nått en toppnivå på nio procent. Vår infrastruktur återuppbyggdes i en rasande fart. Våra institutioner fungerade igen. Vår skuld på 4,9 miljarder hade mestadels blivit avskriven. Vi hade bra förbindelser med Internationella Valutafonden, Världsbanken, African Development Bank. Vi hade också välfungerande förbindelser med alla våra afrikanska systerländer och många nationer runt om i världen. 
Våra kvinnor kunde sova gott om nätterna igen, utan rädsla. Våra barn log igen, som jag lovade dem i mitt öppningsanförande. Vår nations anseende och trovärdighet, som hade gått förlorade under de många åren av konflikt blev återställda. 
Men framsteg är aldrig garanterade. Och i vår lagstiftande församling, under min första mandatperiod, var 14 procent kvinnor. Under den andra mandatperioden, hade det sjunkit till åtta procent, eftersom miljön blev mer och mer giftig. Jag fick min beskärda del av kritik och giftighet. Ingen är perfekt. Men det finns inget mer förutsägbart än en stark kvinna som vill förändra saker och ting, som är modig nog att säga ifrån, som är handlingskraftig. 
Men jag är okej med kritiken. Jag vet varför jag tog de beslut jag gjorde och jag är nöjd med resultatet. Men det är därför som flera kvinnliga ledare behövs. För det kommer alltid att finnas  de som vill bryta ner oss, som vill tvinga isär oss, eftersom de vill behålla status quo. 
Trots att subsahariska Afrika  har haft stora genombrott i kvinnors ledarskap och deltagande, speciellt inom lagstiftning - i parlamentet, som det kallas - så många kvinnor, 50 procent och mer, i en av våra nationer, gott och väl över 60 procent, det bästa i världen - men vi vet att det inte är tillräckligt. Även om vi måste vara väldigt tacksamma och applådera framstegen som vi har gjort, vet vi att det finns mycket mer arbete som måste göras. Arbetet måste ta itu med de kvarliggande rester av strukturella ... något emot kvinnor. 
På för många platser, är politiska partier baserade på nedlåtenhet, patriarkat, kvinnofientlighet som försöker hålla kvinnor borta från sina rättmätiga platser, som stänger dem ute från ledarpositioner. Alltför ofta får kvinnor - fastän de uträttar mer, fastän de har lika eller högre kompetens - ojämlik lön. Och därför måste vi fortsätta arbeta för att förändra saker och ting. Vi måste kunna förändra stereotyper. Vi måste kunna säkerställa att dessa strukturella barriärer tas bort, de har hindrat kvinnor från att kunna ha den rättvisa de så rättmätigt förtjänar. 
Och vi måste också arbeta med män. Eftersom det alltmer, finns erkännande för att full rättvisa mellan könen kommer att garantera en starkare ekonomi, en mer utvecklad nation, en mer fredlig nation. Och det är därför som vi måste fortsätta att arbeta. Och det är därför vi är partners. 
Jag kommer att starta ett center  för kvinnor och utveckling som kommer att sammanföra - 
(Applåder) 
kvinnor som har startat och är engagerade i att  ansluta sig till ledarskap. Med kvinnor som har utmärkt sig och har gjort framsteg inom ledarskap tillsammans. Över en 10-årsperiod, tror vi starkt på att vi kommer att skapa en våg av kvinnor som är beredda, att tveklöst, skapa medvetet ledarskap och inflytande i hela samhället. 
Det är därför... 
(Skratt) 
som jag vid 81 års ålder inte kan pensionera mig. 
(Applåder och skratt) (Applåder och jubel) 
Kvinnor arbetar för en förändring i Afrika. 
Kvinnor arbetar för en förändring över hela världen. Jag kommer att vara bland dem, och jag är en av dem, för alltid. 
(Applåder) 
Tack för att ni har lyssnat. Gå ut och förändra världen. 
(Applåder och jubel) 
