Jag har varit förälskad i musik hela mitt liv, både som musiker och åhörare. Men som åhörare, upplever jag låtar lite som hus, hus som du bara kan se  utifrån gatan. Du kan stanna upp och beundra dem från utsidan. Du kan säga: “Wow, titta,  arkitekturen är fantastisk”. Du kan möjligen få en liten glimt  av insidan genom ett av fönstren, men är en form av skönhet som du måste nöja dig med att uppskatta på avstånd. för att det inte är din egendom. 
Som musiker, när du lägger ut en låt till världen, kan det kännas som att du begränsas endast till baksidan av huset som du byggt. Människor kan titta på det, men du får aldrig möjligheten att visa dem insidan av huset. Insidan av en låt, med alla de delar som föreställs, skrivs och spelas in är fyllda med tankar och skönhet, men endast de som skapat låten kommer att få höra just de delarna. Alla de delarna trycks ihop till en slutlig version som sänds ut. 
När jag lägger ut en låt, blir jag alltid lite nedstämd över att ingen annan kommer att uppfatta de saker som jag har hört när jag skapade låten. 
Låt mig visa dig vad jag menar. Här ett klipp från en av mina låtar. 
(Gitarren spelar ett mjukt komp) 
(Cello spelar en flödande melodi) 
Ok. Vad upplever du när du lyssnar till det? Möjligen gillar du det, eller kanske hatar du det, eller så säger du “Alltså, jag vet inte, det är 20 sekunder av en låt, vad begär du av mig?” Vilket är en rimlig fråga. Vad jag hör är omöjligt för mig att förvänta mig att andra ska höra. Det är inte bara delen med cellon och delen med gitarren och trumslagen. Det är också alla saker som jag upplevt för att den där musiken ska existera. 
Under 2014, började jag med en show för att försöka minska avståndet mellan upphovsperson och publik. Jag intervjuade musiker om en av deras låtar och kombinerade det med olika lager som fanns i musiken i den låten. Jag tänkte att på det sättet kunde en artist få ta in åhörare och ge dem en guidad tur i huset de byggt. De kunde visa grunden och säga, “Här finns upphovet till låten”. Och när fler och fler lager byggs på varandra avslöjas till slut hela låten. Showen kallas “Song Exploder”. Det är en pod... 
(Applåder) 
“Song Exploder” är en podcast och det är också en TV-show som jag anpassat till Netflix. Under åren har jag fått tala med några av de största musikerna i världen om deras verk. Personer som Fleetwood Mac och U2, Lin-Manuel Miranda, Alicia Keys, Billie Eilish, The Roots och Yo-Yo Ma, och över 200 andra. 
Till en början letade jag efter isolerade delar av musiken som skulle avslöja insidan av respektive hus. Men när jag konverserade med dem om deras låtar, hände något. Jag insåg att det fanns rum att utforska i själva samtalet, att dörrar kunde öppnas. Och jag började fundera på: Kan jag försöka lyssna till människor på det sätt som jag lyssnade på musik? För när någon berättar något för dig, kan det, precis som en låt, finnas flera lager inom det. Det kan finnas sammanhang som du inte uppfattar, precis som personen ute på gatan, utanför huset. 
Så för att komma in, var jag tvungen att lyssna efter ögonblick, ledtrådar som ledde  vidare till fler upptäckter, som fanns där som något under ytan av det som först visades för mig. Jag lånade min musiklyssnar-hjärna, och nu när jag är i en konversation, är detta vad jag försöker göra. Vara öppen för nya idéer. Låta bli att multi-taska. Låta den andra personen förstå att du är engagerad, och göra det utan att skifta fokus från dem och vända det till dig. 
Tack vare “Song Exploder”, lyssnar jag nu på ett bredare utbud av musik än tidigare. När jag var yngre, brukade jag vara stolt över mitt musiksnobberi. Men nuförtiden känns det bara som om jag kan missa att få ta del av riktigt bra idéer. Jag tror att det är en förutsättning när det kommer till att lyssna till andra. Du behöver gå in i det med öppet sinne och med nyfikenhet och beredd att lära dig nya saker. 
Instinkten att göra flera saker samtidigt är svår att sluta med, men det är viktigt att du gör det. När vi lyssnar till musik i dag, är det för det mesta något  som vi gör passivt. Det finns i bakgrunden. Det är ett soundtrack till något annat som vi gör. Och jag hatar att säga det, men mellan våra telefoner och smarta klockor och våra irrande tankar, är det lätt att distraheras, och vi tenderar att lyssna på andra på det sättet. Men man kan inte fördjupa sig om man gör så. Tänk dig att försöka lyssna till en låt när du samtidigt sjunger på en annan låt i ditt huvud. Du misslyckas eller klarar det halvdant. Och du kan inte helt uppfatta vad någon säger när du tänker på något annat. 
Jag är också en som tror mycket på icke-verbal kommunikation. Som att bara lätt nicka med huvudet är ett sätt för den andra personen att förstå att du är engagerad och det uppmuntrar dem att fortsätta och berätta mer. En medvetet engagerad tystnad ger dem plats. 
Men ibland behöver du faktiskt be om mer. Du behöver dra ord ur dem. Men om du kan fråga vad som finns under ytan av vad de just sa kanske du kan låsa upp en dörr för dem och erbjuda dig att gå med dem igenom den. Det betyder också att du stänger av instinkten att tala om dig själv. Jag trodde tidigare att det var det bästa sättet att visa att jag verkligen lyssnade. Någon kunde berätta något och jag kunde säga, “Det påminner mig om det här som hände mig,” och sedan kunde jag berätta en historia om mig. Men det är ju som att lyssna på en halv låt och sedan säga “Åh, vet du, den här påminner mig om en annan låt,” och sedan stänga av den första låten för att dra igång den andra låten, något som jag också har gjort. 
(Skratt) 
Men du kan inte fördjupa dig om du missar ögonblicket sådär. Det är en utmaning för din otålighet och din själviskhet att vara engagerad utan att få det att handla om dig. 
Ok, nu kommer jag ignorera rådet att undvika att tala om dig själv. Jag skulle vilja tala om mig och berätta lite om mig och låten som jag spelade upp en del av och förhoppningsvis visa på vad jag talar om. 
För flera år sedan, när jag gjorde mina första inspelningar kunde jag spela mina låtar om och om igen i mitt rum. Min musikkarriär var inte något jag kunde prata med mina föräldrar om. De var hårt arbetande immigranter vars drömmar för mig var att jag skulle bli läkare eller jurist. Men lite nu och då, kunde jag höra min mamma nynna på en av mina låtar för sig själv i köket. Och det kändes som ett outtalat godkännande. Och under årens lopp, när jag hörde mamma nynna på mina låtar gjorde det mig så lycklig. 
Förra hösten dog min mamma. Och ett par veckor efter hennes begravning drömde jag att jag fick träffa henne och tala med henne och vara med henne en stund. Och jag vaknade fylld av sorg och saknad men också tacksam över stunden och drömmen. Det slutade att jag skapade en låt om det. 
(Gitarr spelar ett mjukt komp) 
(Sjunger) Det är skönt att se dig. 
Det är så skönt att se dig, se dig igen. 
I låtens brygga, slutade jag sjunga en stund och bara nynnade en melodi. 
(Nynnar) 
Jag tänkte på min mamma, och jag ville försöka få med en känsla  av henne i musiken på något sätt. 
En person som jag pratade med om den här låten medan jag gjorde den var Yo-Yo Ma. Jag berättade vad låten handlade om och vad musiken var menad att göra i den här delen. Och jag frågade honom, “Tycker du att cellon kan föreställa min mammas röst? Och han lyssnade på allt jag sa. Och sedan spelade han efter de noterna. 
(Cello spelar en flödande melodi) 
Ok. Här är alltsammans igen. 
(Gitarr spelar ett mjukt komp) 
(Cello spelar en flödande melodi) 
Vad är din upplevelse nu när du lyssnar på detta från insidan av huset? Varje samtal har en möjlighet att öppna upp och avslöja alla lager som finns där inne, alla rummen i rummen. Och personligen hoppas jag att jag kan fortsätta att hitta vägar in att jag kan uppleva djupet och rikedomen hos någon annans idéer vid varje tillfälle jag får höra dem. 
Tack för att ni lyssnat till mina. Tack. 
(Applåder) 
(Spelar en mjuk melodi) 
(Sjunger) Du ropade ut mitt namn 
“Hämta lite vatten till mig, min kära” 
Och det kändes precis som förr 
Som någon annan kväll i mitt liv 
Vi bodde hemma då 
Det känns som hemma i min dröm 
Jag vaknade till mörker igen 
För ett ögonblick 
Var det du och jag 
Du är en del av min dröm nu 
Bara lite för långt bort 
Jag kan fortfarande höra din röst genom 
Dörren som lämnats på glänt 
Men jag kan inte se var du är 
Vid den mumlande TV:n 
Som brukade du somna till i sängen 
Satt du och tittade på mig 
Jag sa att jag saknar dig 
Du sa, “Jag vet” 
Fotona som jag ramat in 
Berättar inte om det som skedde emellan 
Stunderna som innehåller 
Den du verkligen var för mig 
Du är en del av en dröm nu 
Lite för långt bort 
Jag kan fortfarande höra din röst genom 
Dörren som lämnats på glänt 
Jag antar att det är så här nu 
Den enda platsen du kommer vara synlig 
Vi kommer att behöva mötas i en skugga 
Mellan där och här 
Mellan där och här 
Men det är så skönt att se dig 
Det är så skönt att se dig Se dig igen 
(Nynnar en mjuk melodi) 
Du är en del av min dröm nu 
Bara lite för långt bort 
Jag kan fortfarande höra din röst genom 
Dörren som lämnats på glänt 
Jag antar att det är så här nu 
Den enda platsen du kommer vara synlig 
Vi kommer att behöva mötas i en skugga 
Mellan där och här 
Mellan där och här 
Tack. 
(Applåder) 
