Helen Waters: Huang,  det är trevligt att ses. Tack för att du vill vara med. Hur har 2020 varit? 
Huang Hung: 2020 började helt normalt. I januari reste jag till Paris, gjorde en intervju inför modeveckan där. Jag kom tillbaka till Beijing 22 januari och märkte att läget var lite spänt. Det gick många rykten. Men jag har upplevt SARS så jag blev inte så orolig. 23 januari bjöd jag hem en vän från New York som hade influensa och vi åt middag tillsammans. En annan vän kom också till mig och flög nästa dag till Australien på semester. Så vi tog inte detta speciellt allvarligt förrän allt stängdes ner. 
HW: Det där har vi sett över hela världen. Jag tror att en del fortfarande har svårt att förstå omfattningen av de de åtgärder Kina vidtog. Jag menar: Vad är det vi inte förstår om Kinas reaktion på det som hänt? 
HH: Historiskt sett är vi helt enkelt väldigt olika länder när det kommer till kultur och historia. Dessa två folk har två fullständigt olika  mänskliga erfarenheter. Så för Kinas del när det kommer en lockdown, så accepterar människor det. Människor accepterar det för de tänker att så skulle en god förälder göra. Du vet, om ditt barn blir sjukt lägger du honom i ett annat rum. Du håller honom där så inte de andra barnen blir sjuka. Människor förväntar sig det av regeringen. Men när det är utanför Kina, i USA, då blir det ett stort problem om vad som politiskt sett är rätt och om det inkräktar på den personliga friheten. Så de problem man måste hantera  i ett demokratiskt samhälle är problem man inte behöver hantera i Kina. Jag måste berätta om ett kinesiskt ord som inte finns på något annat språk. Det är ordet "guãi". Det är vad du kallar ett barn som lyssnar på sina föräldrar. Jag tror att vårt folk är väldigt "guãi". Vi har ett slags bild av en auktoritär ledning som kineserna alltid ser upp till och som de förutsätter kommer att vidta åtgärder som de kommer att acceptera. Hur mycket lidande det än innebär tänker de: OK, om storebror säger att det här måste göras, då är det så. Det visar verkligen att det finns en annan mentalitet i KIna. Kineserna har en annan mentalitet än, låt säga, folk i Europa och i USA. 
HW: Den känslan av kollektivt ansvar finns nog inte alltid i vår kultur. Samtidigt kan man, tycker jag, ha sina dubier om övervakning och dataintegritet. Sådana saker. Vad är lagom här? Vad är rätt balans mellan övervakning och frihet? 
HH: Jag tror att i den här interneteran är det någonstans mellan Kina och USA. Jag tror att när man pratar om individens frihet kontra den gemensamma tryggheten så måste det finnas en balans. Baidus chef, Robin Li, har en gång sagt om övervakning att kineserna är villiga att ge upp en del av individens rättigheter i utbyte mot bekvämlighet. Han blev faktiskt väldigt kritiserad på sociala medier i Kina, men jag tycker att han har rätt. Kineser är villiga att ge upp vissa rättigheter. Till exempel är vi kineser oftast väldigt stolta över vårt betalningssystem som innebär att man kan  gå vartsomhelst med sin iPhone och betala allt. Det räcker med en ansiktsscanning. Jag tror det är det som skrämmer amerikanerna från vettet. Vi är fortfarande i ett till hälften stängt läge i Kina. Om du går nånstans ska du skanna med en app och knappa in ditt mobilnummer. Appen säger då, till exempel till vakten på varuhuset, var du varit de senaste fjorton dagarna. När jag berättade om det för en amerikan blev hon förfärad. Hon tyckte att det var en kränkning av den personliga integriteten. Å andra sidan, för mig som kines, och som har bott i Kina de senaste tjugo åren, så även om jag förstår den amerikanska mentaliteten, är jag tillräckligt mycket kines för att tänka: "Jag bryr mig inte". "Det känns bättre att gå in i varuhuset när jag vet att alla har scannats." Jag tycker att den individuella friheten i en sådan här pandemi faktiskt är riktigt meningslös. Jag tycker att västvärlden borde närma sig öst och tänka på kollektivet som en helhet snarare än att bara tänka på sig själv som individ. 
HW: Den upptrappade retoriken mellan USA och Kina är oroande för grejen är ju att länderna hänger samman vare sig man förstår sig på globala produktionskedjor eller inte. Vart tror du att vi är på väg? 
HH: Det mest skrämmande i den här situationen är de nationalistiska strömningarna på båda sidor i pandemin. Men eftersom jag är optimist tror jag att resultatet blir att båda sidor förstår att detta är en kamp som hela mänskligheten måste vinna tillsammans och inte en och en. Trots retoriken är den globala ekonomin så integrerad att en splittring skulle bli extremt dyr och smärtsam för både USA och Kina. 
HW: Det har också varit intressant att följa den högljudda kritik som Kina fått ta emot på sistone. Till exempel har Kina kritiserats för att ha tona ner antalet döda förvisso, och också för att ha försökt demonisera Dr Li, läkaren i Wuhan som först varnade för coronaviruset. Jag såg nyligen en artikel i New York Times att Weiboanvändare postade svar på Dr Lis sista inlägg som ett slags minnesord över honom. De skrev till honom. Det finns ungefär 870 000 svar, och antalet stiger, på hans sista inlägg. Ser du någon förändring i media? Ser du någon förändring i attityden mot ledningen i Kina som skulle kunna få Kina att vrida sig västerut på samma sätt som USA behöver vrida sig österut, mot Kinas modell? HH: Olyckligtvis inte för jag tror det finns ett sätt för en auktoritär regim och dess folk att kommunicera. Den kvällen när Dr Li dog, när det kungjordes att han var död, fylldes sociala medier i Kina. Även om han blev orättvist behandlad som visselblåsare fortsatte han att arbeta på sjukhuset och försökte, som läkare, rädda människoliv. Och sedan dog han för att han blev smittad. Resultatet blev ilska och frustration som kanaliserades i hedrandet av en person som man kände hade blivit felbehandlad av regimen. Domen och den allmänna uppfattningen om: "Vem är Dr Li?  Är han ond eller god?" svängde plötsligt 180 grader. Han gick från att vara en doktor som betedde sig illa till att bli hjälten som varnade folket. Även under en auktoritär regim finns en medvetenhet om opinionen. Men å andra sidan, när människor klagar och när de hedrar Dr Li, betyder det verkligen  att de vill ändra systemet? Mitt svar är nej. De tycker inte om det specifika beslutet, men de vill inte ändra systemet. Och en anledning till det är att de aldrig någonsin upplevt något annat system. Detta är det system de känner till. 
HW: Vad betyder "kasta wokpanna", Huang? 
HH: "Kasta wokpanna" betyder att skylla på någon annan. Den som har ansvaret är enligt kinesisk slang den som bär en svart wokpanna. Då blir man syndabock för något dåligt. Trump började kalla det "kinesiskt virus", "Wuhanvirus", i ett försök att lägga ansvaret för hela coronapandemin på Kina. Och då kastade kineserna tillbaka wokpannan på amerikanerna. Det var ett roligt skämt på sociala medier i Kina om att kasta wokpannor. En video om wokpannekastande aerobics blev viral. 
HW: Men säg, Huang: Du dansar också på TikTok, eller hur? 
HH: Ja visst! Jag gör mycket wokpannekastande aerobics på TikTok. 
HW: Ett möjligt positivt resultat av allt detta är att det tydliggjort några orättvisor i systemet, några felaktigheter i vårt system. Om vi är smarta kan vi skapa ett nytt och bättre system. 
HH: Ja. Jag tror att ett positivt resultat av pandemin är att vi inser att mänskligheten måste arbeta tillsammans istället för att vi delar upp oss efter ras, hudfärg eller nationalitet. Det här viruset gör inte skillnad på människor; om du är fattig eller rik, viktig eller oansenlig, eller din hudfärg eller nationalitet. Detta är en tid att vara tillsammans snarare än en tid att splittra världen och att var och en kryper in i sin egen nationalistiska bubbla. 
HW: Det är en vacker tanke. Huang Hung, tack för att du var med oss från Beijing. Håll dig frisk! 
HH: Tack, Helen. Håll dig frisk, du också. 
