Den högste guden Oden, utforskade de nio rikena med sina följeslagare Höner och den beryktat busiga Loke. Efter en lång resa nådde de tre ett vattenfall i Myrkheim, dvärgarnas underjordiska rike, där de stannade för att dricka vatten. Odin och Höner var ivriga att träffa Reidmar, dvärgarnas konung, men Loke var uttråkad och hungrig. När han såg en utter i närheten  kastade Loke en sten mot dess huvud och dödade djuret. Han behöll dess päls och gick ihopsjunken efter de andra. 
När de hälsade på Reidmar blev kungen blek eftersom pälsen tillhörde ingen mindre än hans formskiftande son. Reidmar kallade på sina två överlevande  söner Fafner och Regin och band gudarna. Han bestämde att han skulle låta dem gå i utbyte mot guld enligt sedvänjan, men bara om de kunde täcka utterpälsen med finfördelat guld tills inte ett enda pälsstrå syntes. Eftersom utterpälsen kunde töjas ut betydde detta att samla en nästan omöjlig mängd, men Loke fick en idé. 
Dvärgarna var mästerliga hantverkare. En av dem, Andvare, var omtalad för att göra de mest fantastiska förfalskningar. Andvare bytte ofta skepnad till en fisk, och en dag dök han djupare än någonsin tidigare, till djupet där han nådde landet där vattennymferna bodde, och som bevakade högar av guld. Först ville Andvare bara  själv se deras skatt. Men när nymferna skrattade åt hans udda utseende, blev Andvare förargad och tog deras guld. Med det tillverkade han en speciell ring till sig själv. Så länge som han bar den skulle Andvares förmögenhet växa allt mer. 
Loke såg Andvares förmögenhet som den perfekta lösningen på deras problem. Han återvände till vattenfallet och trollade fram ett stort nät och drog upp en motsträvig fisk. När Andvare vred sig,  hotade Loke att döda honom om han inte överlämnade hans skatt. Andvare bad Loke att gå till hans lya. Nöjd med de högar av guld som han såg där, frigav Loke Andvare, men i ögonvrån glimrade något till på en av dvärgens fingrar som uppmärksammade Loke på att han missat den mäktigaste skatten. Trots Andvares böner, drog Loke av ringen. Sjudande arg, förbannade Andvare ringen och uttalade att den skulle bringa  undergång till dess kommande ägare. 
Vid palatset visade det sig att Andvares guld täckte utterpälsen helt. Men när Reidmar inspekterade pälsen såg han att ett bart morrhår stack ut. Gudarna fick lämna ifrån sig ringen. Och då Reidmar lät ringen  glida på fingret rös Regin till av girigheten han såg i sin faders ögon, medan hans bror Fafner avundsjukt såg på. 
Senare, när Fafner begärde att kungen skulle dela med sig av rikedomen vägrade Reidmar. Fafner dödade sin pappa och bände loss den eftertraktade ringen från hans finger och flydde med skatten. Han fann vila i en grotta, där han kröp ihop runt sina nya ägodelar. Ringen vände honom ut och in, och över tid förvandlades Fafner till en hemsk drake. 
Under tiden borrade sig Fafners svek och hans bevakade skatt in i Regins sinne. Till slut fick han hjälp av sin lojala  fosterson, en krigare vid namn Sigurd att döda det monster som hans  bror hade blivit. Sigurd gjorde som han blivit instruerad. Efteråt bad Regin att Sigurd skulle steka bestens hjärta så att han kunde äta det. Sigurd lydde och smakade på blod från hjärtat innan han serverade honom. Så snart som vätskan mötte Sigurds tunga, förstod han kvittret  från fåglarna i närheten. Alla kvittrade om en enda sak: Regin skulle döda honom. Så Sigurd dödade Regin och behöll rikedomen själv. 
Detta var bara början. Över de kommande åren skulle ringen krossa familjer, fördöma älskande och först ge makt för att sedan  förinta den som ägde den. Andvares förbannelse satte igång en ond cirkel, som skulle ta många liv, och inspirera ett flertal betydelsefulla alster under 1800- och 1900-talet. 
